Lotta och familjen

Nu har jag börjat min intervallträning. Fan jag ska fortsätta nu! Det ska gå! Jag gick 5 minuter först, sen en minut löpning, 3 minuter gång osv. Jag höll på i 22 minuter med lite nedvarvning. Jag börjar försiktigt så jag inte gör mig illa eller blir vrålsjuk som jag alltid brukar bli bara jag funderar på att börja träna.

Jahapp så har jag tagit mig över mitt första mentala hinder. Eller säger man så? Jag ville iaf verkligen INTE gå och träna idag. Jag var stressad och visste inte hur jag skulle få ihop dagen men jag gick dit, gjorde det jag skulle och sen fick jag nästan springa till dagis och hämta Alicia. Allt går, bara man vill!

20 minuter i riktigt raskt tempo (såpass raskt att jag var tvungen att sänka farten ibland för jag höll på att åka av ;)), sen gjorde jag mina övningar jag skulle. Mycket jobbigt men jag börjar känna mig lite mer säker. Jag vet tom vilka maskiner jag ska till och slipper gå runt och leta som jag fick göra första gången :)

Idag vart det ingen simning efteråt, det fanns ingen tid till det och dessutom är jag så trött i armar och ben efteråt så det känns helt meningslöst. Jag simmar bara 4 längder och sen klarar jag inte mer och det känns bara onödigt att behöva tvätta badkläder och handdukar för att det stinker klor.

Imorse vägde jag mig igen och jag hade gått ner 2 kg sen förra måndagen, mycket vatten gissar jag på men attans så kul det var att se det! Nu har jag gått ner 42 kg! Bara 3,1 kg kvar till normalvikt och bara 5 kg kvar till min målvikt jag hade innan op. Jag får se vart jag landar sen...

Tänk att jag överlevde mitt första solopass på gymmet! Det hela började med att jag träffade på en av mammorna i fotbollen. Vi pratade lite innan jag gick ut och satte mig i maskinerna. En maskin hade jag helt glömt bort hur man gjorde med så jag vågade inte fortsätta där, annars gjorde jag alla övningar jag skulle. Jag lär ha ont i morgon. Efter löpbandet och maskinerna så hoppade jag i bassängen och skulle simma. Big mistace ;) 4 längder orkade jag innan jag gav upp och ställde mig i duschen. Baddräkten kommer inte med from nu för jag blir lockad att hoppa ner i bassängen och det blir nog lite mycket känner jag...

Nu blir det inget mer gymmande förrän på måndag. Det blir lite långt mellan passen men det får bli så än så länge. Det är inte lätt när jag har ungarna på heltid att klämma in mer träning.

Idag var det då dags för introduktion i gymmet. Jag gick dit, rädd att få en instruktör som var helt rippad och himlar med ögonen när en annan kommer. Varför jag tror att dom ska vara så vet jag inte,m när vi tränade på Esporta var ju vår pt också hur go som helst. Men ja, han var trevlig. Han hade en pettring med sig, trevlig han med även om han försvann bort HELA tiden och hälsade på alla som gick förbi. Tillslut var jag tvungen att fråga honom om han kände alla på hela gymmet. Jag konstaterade att sådär många kompisar vill jag också ha ;)

Lite uppvärmning på löpbandet och sen på maskinerna. Lite ben först, sen axlar och armar och slutligen rygg och mage. Jag bad om att få hjälp med att verkligen se till att jag stretchar ljumsken rätt så det fick han visa också. Och låren var tydligen viktiga, resten kunde jag lista ut själv, haha. Vi hade kacklat så mycket och skojat och flamsat så han var sen till ett möte. Men dom finns där om man vill fråga även andra dagar så det känns bra ändå.

Nu ska jag bara se till att gå dit också men det ska nog gå bra! Jag är peppad! Två ggr i veckan ska jag gå och köra och dom helger när jag inte har ungarna ska jag försöka klämma in ett pass till. Om det blir simning eller gym då vet jag inte, det återstår att se. Simning var jättebra sa han men det är lika bra att jogga på löpbandet, så jag får se, jag gillar ju verkligen löpbandet, det är min grej.

Efteråt duschade jag och satte mig i bastun. Jag var helt ensam så det var hur skönt som helst. Sen fick jag rusa iväg för att hämta Alicia. Jag insåg att jag måste ha med mig mellis att äta efter träningen för jag var hur hungrig som helst och fick knata in i en affär och köpa ett äpple. Inte det bästa direkt efter träning kanske...

Fredrik kom hem igår, sa knappt hej innan han började snacka om att det är fel av mig att börja jogga. Jag skulle minsann gå snabbare och trappa upp. Det kan jag dock inte, jag har gått sen i januari, nästan varje dag och det är inga titta-på-blommorpromenader jag går. Gå snabbare är liksom inte ett alternativ det var därför jag ökade tempot lite genom att jogga.

Jag förklarar för honom att joggandet har jag börjat med efter att ha pratat om det med min sjukgymnast. Då sätter han på riktigt igång och ifrågasätter vad hon kan. Visste hon verkligen vad hon pratade om? Nej, hon har blivit anställd på ett sjukhus för att jobba med feta människor som gjort en gbp men hon vet ingenting. Hon bara säger till alla att börja jogga pang bom så vi ska förstöra våra kroppar.

Att folk vill hjälpa mig är jag jätteglad för, jag tar tacksamt emot den hjälpen. Igår vart jag dock grinig för han sa inte ens hej innan han kläckte hur sig hur fel jag gör. Jag har sagt till honom flera ggr att jag har pratat med sjukgymnasten om det här, att det var hon som föreslog det hela men det säger han att jag aldrig har sagt. Med andra ord har han inte lyssnat. Nu har han dock lyssnat, han hade inget val ;) Om han hade lyssnat på mig hade han kunnat säga dom sakerna till den snälla själ som ville hjälpa mig. Då slapp jag skämmas, för det är just det jag gör. Jag skäms när folk tycker att jag gör fel, det är inte någon nyhet så har jag alltid funkat. Jag har alltid vara sanslöst rädd för att göra fel. Tex har jag under en period i mitt liv inte ens kunnat gå in i nya affärer av rädsla för att göra fel därinne. Det är många saker jag inte gör pga rädsla att göra fel. Nu tog jag mod till mig och se vart det slutade.

Grejen är den att jag har i hela mitt överviktiga liv (dvs nästan hela mitt liv) brottats med dåligt självkänsla och dåligt självförtroende. Nu var jag på topp, jag hade kommit en bit på väg och att då få höra att jag bara gör fel kändes inget kul alls. Jag skulle plockas ner på jorden igen, jag får inte känna mig glad och stolt över mig själv (det är inte så folk menar men just nu är det så jag tar det). Fredrik tycker jag tar det på fel sätt och är fjantig. Ja, det gör jag och ja, det är jag men jag måste få bearbeta saker på mitt sätt. Att ifrågasätta kompetensen hos den han vet att jag gillade mest av alla på sjukhuset gjorde mig inte gladare. Han menade det säkert inte alls så egentligen men ja, jag är känslig. Nu är det här bakom mig. Just nu känner jag inte för att jogga mer och det kommer nog att dröja ett tag men jag kommer fortsätta, någon dag.

För att inte kasta Fredrik helt under bussen förstår han nu. Han tycker säkert att jag är fjantigast i världen men han är faktiskt väldigt stöttande också och det älskar jag honom för :)

Hade någon frågat mig innan op om jag trodde att jag någonsin skulle vilja jogga hade jag skrikit nej och troligen sprungit därifrån ;) Idag drog jag på mig träningskläderna när jag gick för att lämna ungarna. Jag bestämde mig inte för hur jag skulle göra förrän jag lämnat av Alex. Jag provade lite lätt på skolgården och det kändes bra så när jag kommit ut på trottoaren ställde jag timern på telefonen på 1 minut och drog iväg. Alicia tjöt av skratt i vagnen dessutom ;) Sen gick jag i fyra minuter, joggade en osv osv. Jag joggade 4 ggr innan jag insåg att hur kul det än är ska jag inte överdriva som jag alltid brukar. Promenerade raskt på resten av vägen till dagis.

När jag lämnat Alicia gick jag hem i rask takt. Joggade sista biten uppför bombacken, varför? För att jag kan helt enkelt! Jag tog tid på vägen upp och det tog 1 min och 22 sekunder. Nu har jag något att slå till nästa gång ;)

Jag som aldrig trott att jag skulle tycka att det var kul att jogga älskade det faktiskt. Kan inte förklara varför. Troligen mest för att jag kunde, att jag och min kropp faktiskt orkade! Jag kände mig fri, normal eller jag vet inte. Jag kan faktiskt inte förklara. Kul var det iaf, tänk att JAG kan jogga! Det kan ju ha något att göra med att jag nästan tappat lika mycket som Alex och Alicia väger TILLSAMMANS! Hur har jag ens orkat resa på mig innan? Jag fattar det faktiskt inte! Hur har mina stackars knän klarat av att bära mig?

Jag känner att det är kul att tävla med mig själv. Pressa mig ett steg längre än jag klarat tidigare. Jag har funderat på vad för mål jag ska sätta upp med träningen. Både stora och små mål. Tex så vill jag kunna jogga 5 km, det är ett STORT mål och jag har inget datum när det målet ska vara klarat. Det får liksom ta den tid det tar. Små mål kan vara småsaker som att komma upp för bombacken på under en minut, det kommer jag nog snart klara :)

Jag är igång! Heja mig!

Dagens steg blev 16006 stag. Alicia har iofs hjälpt till med några då hon fick låna den på fotbollsträningen så hon skulle vara lugn men dra bort 100 då :) 5849 av dom är raska steg. Jag får vara nöjd med det va? :)

12765 steg har jag gått idag. Större delen är från shoppingen jag klarat av idag :) Så nu vet ni det, shoppa massor så blir ni smaaaala ;)

Alicia vägrade att somna och jag kände att Alex behövde lite egentid med Fredrik så jag fick sitta inne. Jag hade tom på mig kläderna reo att gå ut. Imorgon blir det dock promenad för hela slanten :)

En härlig prommis vart det. Dum som få glömde jag att kolla vad klockan var när jag gick ut så jag har inte en aning om hur lång tid det tog att gå dom 3,5 km jag hade mätt ut! Jag märker helt klart att kroppen är lättare! Jag har ett mycket bättre flås och svettas inte ens i närheten av vad jag gjorde innan! Skönt det! Nu är det bara att fortsätta på samma sätt :) Känner mig glad och peppad nu!

Lunch idag blir sill, potatis och ärtor tror jag. Sugen på sill vart jag helt plötsligt :)