Lotta och familjen

I dag vart allt lite knasigt men det löste sig bra för mig ändå. Jag bokade in mig på ett smart start pass och gick och gymmade.

 

Smart start är en blandning av alla deras pass kan man säga. För att man ska få prova på allt och känna efter vad man vill göra. Det avslutas med lite Qigong. Jag gillar verkligen tanken med avslappning och det känns som just det är precis vad jag behöver. Så i morgon bitti är det först skolsim klockan 9 och sen 9.30 ska jag på mitt första qigong-pass!

 

Jag känner mig så himla nöjd med mig själv som tagit tag i det här och VÅGAR! trots att jag gör fel när jag kör smart starten så fortsätter jag. Jag kommer köra det på torsdag igen, trots att det var några steg som jag bara inte klarade av. Vem bryr sig? Okej, jag är inte redo att ta mig an dom stora passen som är lite svårare men det kommer det med! Eller så gör det inte det. Det blir som det blir! På torsag ska jag köra dubbla pass. Först mitt älskade smart start och sen ska jag prova Core :) Nu kör jag så det ryker. Provar allt och ser vad jag gillar!

 

Just nu tränar jag ju inte för att gå ner i vikt utan för att må bättre i själen. Än så länge funkar det bra. Jag har fått lite energi igen. Jag är lika trött som innan men jag har mer energi och orkar lyfta rumpan från soffan/sängen.

 

Så den här veckan blev fullbokad.

 

Mån: Spinn

Tis: Smart Start

Ons: Qigong

Tor: Smart Start och Core

Fre: Vattengympa

Förra gången jag hade gymkort var min högsta dröm att våga ta steget och göra ett gruppass. Jag tyckte att det var jätteläskigt. Jag kunde ju ingenting. Andra skulle skratta åt mig när jag gjorde fel. Tack vare den fina och söta Malin i receptionen så vågade jag. Jag började med att vara ärlig, berätta vad jag kände och vips hade hon löst det hela genom att säga åt mig att boka ett pass där hon var ledare. Sen möttes vi vid receptionen och gick tillsammans till salen. Hon hjälpte mig med vad jag skulle behöva och vips stod jag där och tränade :) 

Dagen efter gick jag på vattengympa som var bland det roligaste jag har gjort :)

 

Och så igår gjorde jag det som jag sneglat mot länge men absolut inte vågat! Spinning! Varför just det varit så jobbigt är att då behövs det dessutom ställas in cykel och grejer. Men jag sa bara till och så hjjälpte hon mig. Jag var ju inte den enda nya så det var ingen fara. Kul som satan och jobbigt som FAN! Men jag gjorde det och dom veckor då jag hinner dit efter jobbet kör jag vidare på det!

 

Men jag älskar mina pass. Dom gör att jag kommer iväg till gymmet. Att gå dit på eget bevåg är svårare, bara gå dit för att simma eller gå till gymmet är svårare, det är lättare att strungta i. Nu bokar jag i förväg och då går jag också! Nu måste jag bara se till att hålla det här också! Men för första gången någonsin tycker jag att det är skitkul att träna!

Allt som kunde gå fel i förrgårr gick fel. Det utmynnar i att det inte blir något gruppass i dag och på fredag ska jag på en grej med Alex så jag missar vattengympan också. Skit. Jag har för mycket att göra helt enkelt. Jag hade kunnat löst det om jag inte behövt vara i simhallen för Alex skolsim i går klockan 9. Men han går före (SÅKLART!). Hans simlärare ville att jag skulle vara med så länge Alex ville så då är det klart att man stller upp!

 

Jag simmade iaf tio längder efter hans skolsim så jag fick lite motion. Jag älskar dom kvällarna då jag gjort någonting. Vilken energi jag har! Det är helt galet! I går städade jag ungarnas rum och i ett naffs även vardagsrummet och hallen. Det är en grej jag just nu annars har riktigt svårt för. Städning är liksom minst viktigt i min halvfunktionerande hjärna. Vissa kvällar orkar jag bara inte och så måste det få vara.

 

Så i dag blir det till att släpa med mig badkläderna igen och hoppa i plurret och simma lite. Inte mycket alls då jag dessutom har fått galet ont i höften. Men simning är ju perfekt och skonsam träning.

 

Kanske kan lite lugn simning få mig att lära mig att stressa ner. Jag säger alltid att allt löser sig men jag är konstant upp i varv och jämt så stressad. From nästa vecka ska mina föräldrar stanna i stan en dag till och hjälpa mig. För om inget förändras till det bättre så kommer jag snart hamna i väggen med buller och bång. Jag är nära. Sen jag var hos läkaren har ingenting blivit bättre, jag har bara fått ännu ett stressmoment upplagt uppepå allt. Det har fullkomligen fått mig att försämras något helt otroligt bara den senaste veckan. Det värsta är att det är något jag inte kan påverka för fem öre utan bara får vänta och se hur det slutar. Barnen kommer att må dåligt och i förlängningen även jag. Jag bara väntar på att snöbollen ska börja rulla och allt ska raseras framför mig!

 

Jag vill inte berätta vad det är ännu. Eftersom det inte är mig det gäller så vill jag inte outa någon här. Det kommer.

Varför ska något få gå bra? Skulle gått på spinning idag men fick avboka då jag igår fick så jäkla ont i höften när jag gick i skogen och plockade svamp. Just nu får jag ta 2 st starka Alvedon och en Ipren för att kunna gå/stå/sitta. Galet vad ont det gör! Jag blir tokig!

Jag blir arg på mig själv. Nu är det snart fyra år sen jag opererades. Så mycket har förändrats. Men ändå är jag aldrig nöjd! Vad gör jag med mig själv? Jag vill gå ner mer. Magen är för stor. Jag äter för mycket. Tankarna är många. Och jag går hela tiden runt och tänker alla dessa negativa tankar. Konstigt att jag bränt ut mig? Okej, det här bara en del i det hela men det har nog inte hjälpt till att få mig att må bättre direkt...

 

Så satt jag här ute hos Matte och tänkte för mig själv. Jag har min egentid. Bara jag, en kopp kaffe, en smörgås och paddan. Vänta nu. Igår gav grannen mig en mjukisdress. Hon tyckte det var mer min färg än hennes. Hon är i mina ögon jättesmal, hon är aerobicsinstruktör och hälsosam. Jag trodde ju som vanligt att det här kan ju aldrig gå. Varje gång jag drar på mig något jag får av henne så tar jag ett djupt andetag och hoppas jag slipper skammen att det är för litet. Men vänta nu, den gick på! Tidigare har jag fått en klänning och en skinnjacka av henne, bägge två funkar.

 

Så om jag nu tycker att hon är så smal och fin och vi skulle känna dela garderob, varför känner jag mig så jävla fet jämt? Varför kan jag inte bara släppa det? Det går bara inte. När ska jag bli nöjd? Jag har spenderat hela mitt jävla liv på att banta och tycka jag är fet. Jag är inte fet längre. Jag måste sluta banta menar vet fan inte hur man gör...

Nu har jag fått blodad tand. Jag utmanar mig själv. Så nu har jag bokat passen inför nästa vecka.

 

Måndag: Spinning (jag får se om jag hinner till det, beror på hur mycket jobb det är då helt enkelt.

 

Torsdag: Smart Start (samma pass jag var på i går)

 

Fredag: Vattengympa (det ska jag på i dag också, spännande)

 

På onsdag är det skolsimning igen så då tar jag på mig badkläder efter det och simmar några längder.

 

På torsdag ska jag nog simma lite efteråt passet, det var inte så jobbigt så lite extra är aldrig fel.

 

Det här är mer än nog.Jag önskar att det fanns något pass på tisdagen, Smart start är då också men jag hinner inte dit tyvärr. Jag måste ju jobba lite också ;) Annars är det bara Bodypump och det känner jag mig inte redo för riktigt ännu :) Men jag får väl vara duktig och gå och gymma då. För just nu vill jag komma i gång. På helgerna gör vi sällan så mycket, ett par timmars skogspromenad "bara" och jag känner att jag vill köra ige det under veckorna. Just nu känner jag att det hjälper och doktorna sa träning 5 dagar i veckan. Inte stenhårt och det gör jag inte men röra på sig.

 

Men jag har insett att det här med pass är riktigt bra! Då går jag, det är inte lika enkelt att bara strunta i det. Så länge jag tycker att det är kul och inte blir för trött är det bara att köra. Jag kände i går att det var så skönt på eftermiddagen. Jag var trött som vanligt men jag hade energi trots det! Jag orkade med att göra saker ändå. Jag orkade tom gör kåldolmar till mig och älsklingens middag i dag :) Och kålpudding till mig i går. Mums!

Jag nästan grät på väg till gymmet för jag var så nervös (rädd är nog ett bättre ord). Väl där så hjälpte hon som skulle hålla i passet mig att skriva ut en biljett och jag gick och bytte om. Sen följdes vi åt till salen och körde i gång. Vissa rörelser var lite svåra, armarna följde inte med dit dom skulle men jag tog mig igenom det och jag kommer att göra det igen! Nu har jag satt igång så nu är det bara att köra på!

 

I morgon är det vattengympa, det har jag velat prova länge så det ska bli riktigt roligt! Hoppas jag... Jag lär vara sjukt nervös då med men det ska nog gå bra ändå :) Jag har velat så länge men inte vågat men nu så, nu är världen öppen för mig, nu kan jag inte annat än fortsätta :)

Jag har blivit besatt av att baka. Helst skulle jag vilja göra tårtor men det kan man ju nte göra dagarna i ända utan jag satsar stort på mincupcakes. Så det är ju bra att jag börjat träna för annars kommer jag bli det som en gris, haha. Men kul är det och jag gör halva satser så det blir inte dyrt heller ;)

I morgon är det dags. Jag frågade tjejen i receptionen hur jobbigt Core var eftersom folk säger att jag kommer att dö ;) Hur som så slutade det hela med att jag bokade av det. Inte för att det skulle vara för jobbigt utan helt enkelt för att den söta tjejen i kassan sa att jag skulle välja något som heter "smart start" Jag hade nnan berättat att jag var rädd och tyckte att det var skitjobbigt så hon var helt med på det. När hon sen berättade att det var hon som ledde det passet och att jag skulle komma till kassan innan passet så går vi tillsammans ner så fångade hon mig.

 

Men fortfarande är jag jättenervös. Men i morgon klockan 10.30 kan ni väl tänka på mig :) Sen får vi se hur död jag är på fredag, om jag orkar med vattengympan eller inte. Jag misstänker inte ;)

För dom flesta är det en liten sak. För mig är det hela världen. Vad?

 

Alla ggr jag har haft träningskort har jag velat bokat in mig på gruppträningpass. Men aldrig vågat. Rädslan som för många är helt irrationell är för mig väldigt påtaglig. Rädslan att göra fel, att gå fel, att inte kunna lika bra som alla andra. Men i dag så bestämde jag mig. Nu har min älskling betalat mitt träningskort, nu ska jag få ut det mesta av det! (För att förtydliga, inte för att han säger det för att han betalat, han vill inte att jag ska känna någon stress alls, utan för att JAG vill komma över det)

 

Så i morse tog jag ett djupt andetag och bokade. 25 minuter core på torsdag och vattengympa på fredag! Nu sk a jag ta tag i min rädsla för att göra fel runt andra. Jag ska göra som alla säger: Skita fullständigt i vad andra tycker! Nu är det jag och min hälsa som gäller!

Ny vecka, nya utmaningar? Min finaste älsklig har satt in pengar så jag kan köpa gymkort i simhallen. Så jag ska försöka att gå ner och köpa kortet och simma sen. Så skönt det ska bli! Två ggr/vecka vill han att jag ska simma och sen vill han att jag tränar 2 ggr på andra sätt, men jag skyndar långsamt. Ingen stress!

Japp, det är det jag håller på med. Jag har misstänkt det länge men inte gjort något åt det. Men så gick jag till läkaren i förra veckan för att jag är så trött. Och när jag förklarade hur jag mådde tittade han bara på mig och sa: Det finns ett namn för det du känner. Utmattningssyndrom. Då blir man trött, ledsen, förvirrad glömsk osv. Vi kom fram till att det troligen började förra året när pappa vart dålig och jag hamnade i en spiral av stress och kände att jag aldrig var bra nog.

 

Så nu är jag sjukskriven 50% och ska vila och göra det jag vill. Om det är att sova en dag är det okej, om jag vill gå i svampskogen så ska jag göra det och jag måste börja att träna. Fysisk aktivitet på recept var självklart så nu ska jag köpa sim/träningskort i simhallen. Att börja träna var ett "krav" från hans sida, ett led i behandlingen. Sen blir det samtalskontakt också.

 

Jag försöker hålla mig ifrån att börja ta medicin och att slippa sjukskriva mig till 100%. Jag borde ta medicin men just nu är jag bara så rädd att gå upp i vikt av den. Jag vet att jag kommer att sjunka ännu djupare om jag går upp i vikt igen. Jag måste iaf försöka utan så får vi se om det går. Märker jag att det inte funkar får jag ringa läkaren så får jag hjälp med det direkt.

 

Jag är så trött på uttrycket "det är bara". Jag hör det konstant, det är bara att göra det och det och det och det och det. Jag försöker förklara för folk att nej, det är det inte. Inte för mig men eftersom det är så för dom så är det ju lika för mig, eller hur? Så det är skönt att kunna berätta hur det funkar nu. Jag kan inte, faktiskt.

 

Så nu börjar en ny del av mitt liv. Att sluta stressa. Jag tror nog att många tycker att det här är larvigt. Jag har väl aldrig stressat så mycket? Men jo, jag är totalt galet stressig. Jobbet är en sån liten del i det hela. Det är så mycket som snurrar för mig. Men folk får tycka vad dom vill. Verkligheten är sån här. Jag håller på att knata rätt in  väggen och gör jag det så är det kört. Då kommer jag inte till jobbet, kanske inte ens upp ur sängen. Jag måste lära mig. Framförallt måste jag sluta ha dåligt samvete för allt jag inte orkar/hnner med. Jag går ständigt runt med dåligt samvete över saker som jag inte har hunnit med. Det funkar inte!

I morse vaknade jag med en trötthet som var helt galen. Släpade mig upp. Sen åkte jag och jobbade. Släpade mig runt. Så trött. Kom hem tidigt för jag orkade inte mer. La mig på soffan och kunde inte röra mig. Jag var förlamad av trötthet. Jag orkade knappt ta mig till dagis för att hämat Alicia och det hela slutade med en pizza vi delade på. Jag orkade bara inte fixa mat.

 

På torsdag ska jag till läkaren för att kolla varför jag är så trött. Jag har mina misstankar men vi får se vad han säger. Men jag måste ha hjälp iaf för så här kan man ju inte ha det.