Lotta och familjen

Innan operationen så hade jag som mål att gå ner 47 kg. Det här ändrade jag för ett tag sen och konstaterade att jag ville gå ner 50 kg om det var möjligt. Jag stod stilla på -43 kg hur länge som helst innan platån släppte för ett tag sen. Igår hände det då äntligen! -47,3 kg och mitt orginalmål är uppnått! Nu är det bara 2,7 kg kvar till jag gått ner 50 kg. Hur gick det här till? Jävligt härligt är det iaf! Jag är på en vikt jag ärligt talat ALDRIG trodde jag skulle kunna uppnå. Mitt bmi är äntligen normalt (24,1 så det är inte ens direkt på gränsen längre).

Därför känns det konstigt att jag känner mig tjockare än på länge ibland. Men jag jobbar på det för jag vet att jag faktiskt inte är fet längre. Det är mest det förbannade skinnet som hänger överallt, men det är okej. Jag mår iaf bra och kommer att leva i många år extra tack vare detta, och det är faktiskt det viktigaste! Jag kan leka med mina barn igen. Förut så kunde jag inte sitta på golvet för att benen somnade och jag fick så ont, nu får jag ont i häcken eftersom jag inte har någon stoppning kvar men det funkar ändå ;)

Jag har kommit till en insikt att livet leker faktiskt igen!


Här är jag i lördags :) -47 kg

Jag började morgonen med att springa runt med vågen här hemma. Jag trodde verkligen inte på resultatet så jag flyttade runt vågen på lite olika ställen men den visade samma sak överallt! Det räcker annars med ett lite korn kattsand för att få glädjesiffror i displayen och det var så jag trodde fallet var. Det var det inte för den visade samma sak överallt! Så vad visade den?

För första gången i mitt vuxna liv är jag normalviktig!

Bmi 24.9 visade den imorse! Mitt mål jag hade satt till påsk... Nu är jag bara 7 hg ifrån att se en ny siffra längst fram på vågen och det blir det nya målet till påsk. Fast mest av allt vill jag bara hålla i det normalviktiga men nu är jag ju mer peppad än någonsin så det ska väl inte vara några större problem hoppas jag :)

Nej, jag tröstäter inte! Jag har sagt det hela tiden. I början gjorde jag inte det heller, då åt jag inte alls. Så i fredags när jag satt i bilen och blev sådär glad så vart allt helt annorlunda. Jag är aldrig sugen eller hungrig. Jag blir mätt på det jag äter och går inte och jagar i skåpen efter mer. Jag tröståt visst... Tur att jag inte gått upp i vikt iaf! Nu kanske jag äntligen kan börja gå neråt igen, hoppas kan man ju iaf för nu har jag stått still i 2 månader och det är jävligt drygt när det är så lite kvar!

Jag har sagt att jag ville gå ner 47 kilo men nu har ag börjat ändra mig och är sugen på att nå -50 kg. Det betyder att jag har 7 kg kvar och det ska jag försöka ta till sommaren om det skulle gå, jag har inga jätteförhoppningar för det är såklart svårare nu när jag inte har så mycket kvar... Hoppas kan man ju :D

Började med att få komma till en sköterska för vikt och midjemått. Enligt dom är viktnedgången nu -42,8 kg. Enligt min våg (och den jag ska gå efter enligt dom) är det -43,9 kg. Midjemåttet är numera inte såpass stort att det är en ökad risk med det! Enligt sidor på nätet ska jag se upp med det men behöver inte oroa mig jättemycket, typ :) Det har minskat med 38,5 cm! Jag kan inte fatta att jag har varit så stor. Blodtrycket ligger numera på 110/70. Bra men lite lågt och det kan vara anledningen till att jag ofta blir yr när jag reser mig upp. Men som sagt, inget att oroa sig över! Skönt!

Läkaren kom och vi pratade lite. Alla prover var perfekta. Jag frågade om min trötthet, jag är ju så sjukt trött mest hela tiden! Han sa att efter en sån här op kan kroppen ställa sig lite på sparlåga. Min kropp har slutat att gå på sparlåga men eftersom jag har så himla mycket i min hjärna just nu stannar tröttheten kvar. Botemedlet var promenader. Han tyckte jag skulle skita i gymmet. Han vet att sjukgymnasterna säger att man ska gå på gymmet men han förespråkar promenader. 40 minuter varje dag motsvarar 3 pass på gymmet i veckan (har forskare kommit fram till). Så jag antar att jag ska börja gå nu, så kanske jag också blir pigg igen! Jag ska gå till gymmet igen, men koncentrera mig på att gå på bandet och simma till att börja med. Så småningom vill jag prova spinnig och kanske vattengympa men just nu är jag inte redo för att använda viktmaskinerna så det skippar jag.

Dietisten var som vanligt underbar. När vi satt oss ner sa hon: Ja, du är ju ganska mycket mindre nu än sist vi sågs! Jag blev förvånad att hon kom ihåg mig. Hon kom ihåg många saker om mig, lite förvånad faktiskt, men det är klart; är man underbar så är man ;)

Hon räknade ut att jag har gått ner 40% och deras snittnedgång efter ett år ligger på 30% så jag har gått ner mer än förväntat. Hon trodde att det kan vara en anledning till att min kropp kräver så mycket protein. Hon tyckte iaf att jag åt bra. Jag har ju kommit till en del insikter på senaste och har börjat att lösa upp lite knutar som har med maten att göra. Jag har tex kommit fram till att jag äter när jag har tråkigt. Eftersom jag inte kan sticka eller virka har jag börjat bygga med plusplus. Alex älskar att komma hem när det står hela arméer med gubbar och hästar och väntar på honom ;)

Om ett år är det läkarbesök igen. Då ska läkaren skicka remiss till bukplastik. Han kollade på magen idag och sa att om jag bara håller mig under bmi 28 skulle det nog inte vara alltför svårt för mig att få en operation. Han sa också åt mig att när jag pratade med plastiken skulle jag ta upp tuttarna och fråga om dom, för det var inte helt omöjligt att få igenom dom också. Jag är lite osäker om dom för jag tycker ju någonstans att det är en skönhetsoperation. Han tyckte dock inte att jag skulle tänka så för han förstod att det kunde vara jobbigt att minska så mycket som jag har. Nu tittade han ju inte på dom och han kan inte uttala sig men magen tyckte han absolut att han skulle skicka en remiss om om ett år. Det är ju inte jättekonstigt att den hänger ner till knäna (lätt överdrivet ;)) med tanke på hur mycket magen minskat och hur stor jag blivit varje gång jag varit gravid...

Jag är iaf väldigt nöjd med mig själv!

Idag är det dags att åka till sjukan för återbesök hos kirurgen och dietisten. Jag är nyfiken på hur proverna visar då jag misstänker att det kan vara lite si och så med dom. Jag har missat ganska många tabletter under hösten, jag har haft lite annat att tänka på... Just nu håller jag på att väga kläder här hemma, vilka väger minst! Haha! Dum i huvudet är man ;)

Nästa onsdag ska jag till kirurgen på ettårskontroll och idag var jag och tog prover inför det. Jäklar vad kaxig jag känner mig numera. När jag väntade Alex var jag så rädd för nålar att jag satt och stortjöt när dom skulle ta ett stick i fingret och två sköterskor och en läkare var inblandade i provtagningen. Nu kan jag tom titta när dom sticker in nålen. Operationen fick mig att vänja mig vid nålar eller nått för då stack dom mig ju hela tiden. Nu är det bara att hoppas att alla prover är bra också. Det är närmare 50-60 olika saker dom testar för så det är ju många grejer som kan vara dåliga men förhoppningsvis visar allt bra :)

Idag firar jag ett år! Idag är det exakt ett år sen jag opade mig. Känns helt galet! Jag lovade lite bilder så här är dom, såhär ser verkligheten ut!

Jag och Alicia satt och tittade på lite gamla kort och jösses vad stor jag var. Jag förstod nog aldrig HUR jäkla stor jag egentligen var! Vill ni se hur jag såg ut för nästan 45 kilon sen?


Sommaren 2010.




Från sommaren 2011.


Hösten 2011.


Vintern 2011.

Jag vet att jag lovade en bild från idag men jag glömde att ta någon när jag kom hem och jag orkar icke klä på mig igen :) Ni får hålla till godo med sista bilden som togs för 2½ vecka sen ungefär. Jag tänkte lägga upp en av förebilderna jag tog dagen innan flytstart men jag klarar inte av det ännu, dom är för hemska helt enkelt...

Jag kan förstå att många förhållanden spricker efter en gbp. Jag är sån att när jag är i ett förhållande håller jag mig till personen ifråga. Jag tittar knappt på andra killar faktiskt. Nu när jag gått ner och jag är singel njuter jag av uppmärksamheten. Idag i skärholmen satt en snubbe i food courten och följde mig med blicken när jag gick förbi. Tyckte han jag var snygg? Ja inte fan vet jag men han kollade. Förut trodde jag ju att alla kollade på mig med förakt. Nu skiter jag i varför, jag bara njuter av det. Jag kan förstå att förhållanden spricker. I mitt fall var ju inte riktigt detta fallet eftersom jag inte glott på andra killar så länge jag var med Fredrik men ja, jag förstår...

Idag så var vi ner till däckfirman och bytte däck. Jag gick in först och eftersom det stod en stor skylt på gården där det stod: Varning, Stopp, Vakthund var jag ju tvungen att fråga dom om hunden. Alla tre som jobbar stod och stirrade på mig och jag fattade ingenting. Det tog liksom ett tag innan dom ens svarade på mina frågor. Så hade dom bytt på min bil och skulle ta mamma och pappas bil. När mamma hämtade den gick jag in och betalade. Då säger killen som gick in med mig:

- Jäklar, du har losat i vikt!
- Jo lite grann, svarade jag.
- Och hur mycket är lite för dig?
- Nu är det snart 44 kg.
- *skratt* Och det kallar du lite?

Sen började jag skoja om att jag hoppades att det fanns pengar på mitt kort så jag slapp ta krediten. Han undrade hur pengarna kunde vara slut när månaden precis börjat. Jag sa att jag har gått ner nästan 45 kg själv och närmare 100 när killen drog. Han skrattade och konstaterade att nu är jag ute på marknaden igen och behövde nya snygga kläder? Japp, just så! och så sa vi hej då och jag åkte.

Nu ringde jag mamma och berättade och då hade han sagt till henne när jag åkt att jäklar vad hon (alltså jag) hade gått ner i vikt, vilken skillnad mot förra gången jag var där! Mamma berättade att jag hade opat mig och lite vad som låg bakom det hela. Sen drog han upp att jag sagt att killen stack så mamma pratade lite om det, att det gått med ett rasande tempo som slutat med att ungarna mått skit och han konstaterade att det alltid kommer att finnas både killar och tjejer som inte tänker längre än näsan räcker och man har nog inte ens mött den dummaste ännu!

Jag var där för ett år sen och då vägde jag som absolut mest så det är ju en jäkla skillnad! Vet ni vad? Just nu, i detta nu, mår jag så jävla bra! Jag har börjat njuta av livet. Jag vill inte skaffa någon ny ännu på länge, jag tror jag ska flirta skamlöst mycket först ;) I morgon är det exakt ett år sen den här resan började. Den 6 december började jag mitt flyt inför operationen och 14 dagar senare är det ett år sen operationen, helt sannslöst vad fort det har gått!

Jag tror att jag har gått ner lite i vikt...


Häromdagen vart jag inspirerad att prova att ställa ner Alex i mina byxor för att se om det funkar och jäklar det gick ju! Helt sjukt att vi får plats i samma byxor! Jag kanske ska tillägga att jag hittade inte mina största byxor, det här är några jag har använt på vägen... Herrejösses!


Det var trångt och det var ett äventyr att ta sig runt men det gick! Jag får plats i ett ben!

Jag inser att jag aldrig kommer vara med på kort. Jag avskyr min haka, verkligen avskyr den! Jag tycker fortfarande jag ser smällfet ut tack vare att jag fortfarande har min förhatliga dubbelhaka. Eller nu är det mest kalkonhäng därunder men ändå, jävligt irriterande är det iaf! Jag vill också ha en fin haka så man kan se lite smal ut också :(

Var in på Team Sportia i Kungens Kurva för att kolla lite innan vi åkte hem från Heron. Jag såg några snygga regnställ som jag ville prova. Började med den i 42. Den ar alldeles för stor. Tog den i 40, den satt perfekt. Sen var jag ju tvungen... Kunde jag ha 38 kanske? Kan jag ens få igen den? Nej, det kan jag inte få men jag måste prova. Men tamejfan så gick den på! Helt sannslöst. Den var för liten och satt således inte snyggt alls men den gick igen! En 38? Vad hände?

Ställde mig förväntansfullt på vågen imorse och JAA! jag lider inte längre av fetma utan är endast överviktig! Mitt bmi ligger just nu på 29,8. Inte så himla långt kvar till ett normalt bmi heller. Känns helt sjukt! Den här veckan har jag gått ner 1,1 kg så nu är det sammanlagt 33,4 kg jag gått ner. Det är faktiskt skitmycket om jag får säga det själv :)

Jag klarade tack vare detta mitt mål inför semestern. Nästa mål är att klara semestern utan att gå upp ens ett hekto. Det borde inte vara några problem tycker jag, jag kommer ju inte göra något annorlunda där som här. Snarare tvärtom. Där är det lättare att komma ut och röra på sig då farmor mer än gärna tar ungarna medan jag går ut och går eller joggar. Är det fint väder lär det väl bli en del badande också!

Idag är det 6 månader sen jag opades. Jag har gått ner 31,5 kg under den tiden. Overkligt! Allt känns så mycket lättare idag mot tidigare! Bara 1,7 kg kvar till att bara vara överviktig och inte längre lida av fetma, även det overkligt!

Varför har jag köpt en klänning/tunika till midsommarafton? Jag rotade igenom gömmorna och vad hittade jag där? Jo, en tunika jag köpte för flera år sen på Lindex. Jag skulle ha den när jag hade gått ner i vikt men det gjorde jag ju såklart aldrig. Nu provade jag den och den är lite stor men då den går att knyta i midjan löste det sig ändå. Jag hittade massor med tröjor, dom flesta börjar tom bli förstora. Att jag inte kan lära mig att prova kläderna lite oftare... Jaja, nu har jag något att ha på mig dagen innan midsommar också. Plus 5 andra dagar då jag hade mer kläder än jag trodde... Smart drag att köpa en massa nytt ;)


Tänk att jag faktiskt har en midja ;)

Förresten! Jag kan ha Fredriks byxor! Dom är tom lite för stora, underbart roligt, haha!

När jag går förbi ett skyltfönster och ser mig själv ser jag en människa som ser ut som jag alltid har drömt om. En kvinna som inte är fet, inte jättesmal men iaf inte fet. Jag sa innan operationen att jag ville ner till en 44:a iaf, då skulle jag vara nöjd. Då kunde jag handla kläder på den vanliga avdelningen. Nu är jag där. Men jag är långt ifrån nöjd. Jag ser en helt okej person i skyltfönstret men står jag hemma framför spegeln ser jag bara allt skinn som hänger överallt, allt fett som faktiskt är kvar (för jag är fortfarande långt ifrån smal). Det är lätt att börja fokusera på alla små fel som jag ser hela tiden.

Jag tror inte att andra ser alla felen jag ser. Jag är inte dum i huvudet, folk ser att jag inte är pinnsmal men å andra sidan kan jag känna att jag faktiskt smälter in. Jag är inte den största längre. Jag behöver inte skämmas. Ändå gör jag det, tex igår när jag gick in på Gina Tricot och MQ och letade kläder till midsommar. Jag går in och känner mig helt off, det här är butiker som innan varit helt otänkbara och jag känner hur alla tittar på mig och undrar vad jag gör där (egentligen  vet jag ju att dom inte alls tittar, dom bryr sig inte om mig alls). Nu struntade jag i det igår, provade tom kläder inne på Gina, den storleken jag tog var för stor, jag kan med andra ord ha deras kläder. Ändå tror jag inte på det...

Folk jag inte träffat på länge känner inte igen mig. Idag träffade jag en som vi brukar jobba med. Jag har inte träffat honom på länge. Jag gick fram till honom och sa hej Lasse! Han vände sig mot mig och sa lite försiktigt hej, sen tittade han på mig från topp till tå och upp igen. Sen tittade han en gång till innan han sa hej ordentligt. Jag har alltid varit stor, det är min idenditet, nu är den borta, jag kan inte längre gömma mig bakom min mur av fett. En helt ny känsla som jag måste lära mig att hantera. Enkelt kan tyckas men det är det inte...

Jag känner mig redo att visa lite före och efterbilder. Det är stort, det är hemskt... Jag satt just och tittade på bilder från förra sommaren, jag blir gråtfärdig. Hur såg jag ut?! Då var jag inte ens som störst? Frågan är om ni är redo? Hua, jag skämms men det är en del av mig, det var jag för bara ett år sen!



Den första bilden är från midsommar, bilden i mitten är från Alex kalas och den sista är med årets midsommarkläder. Små bilder, jag vet. Jag tar det ett steg i taget :)

Japp nu är gränsen sprucken, det satt långt inne men nu är jag där. Imorse visade vågen -1,1 kg och jag har sammanlagt gått ner 30,7 kg! Nu är det ganska precis så mycket som bägge ungarna väger. Jag kan inte tro att min kropp klarat a att bära så mycket. Hur är det ens möjligt?

Nu börjar fler och fler säga något. Troligen syns det mer nu när jag börjat med sommarkläder. Jag blev stoppad häromdagen av en gammal lekiskompis som också bor här. Hon undrade vart jag hade tagit vägen :) Flera grannar har frågat om jag har gått ner i vikt. Kul att det faktiskt syns. Jag ser det ju själv men ändå inte. Jag vet ju att klädstorleken är betydligt mindre nu men ändå ser jag inte mycket annat än min mage som jag fortfarande tycker är jättestor... Det är den också men inte om man jämför mot innen :)

Det betyder iaf att jag nu klarat utmaningen jag hade till midsommar. Dvs att gå ner 30 kg. Mitt nästa mål är att gå ner 2,5 kg till vecka 28. Då är jag nere på "bara" övervikt och inte längre FETMA! Vilken dröm det vore! Sen är det bara 12 kg kvar eller nått sånt tills det är normalvikt. Men nu tar vi ett steg i taget. 2,5 kg på 5 veckor, det ska nog gå vägen!

Vet ni vad Jag har nyckelben. Dom syns faktiskt lite nu. Fortfarande inte jättemycket men ändå. För mig är det skitstort för jag tror faktiskt aldrig jag har sett dom... :D

Jag skrev ju häromdagen att mina föräldrar tvingat mig att köpa nya kläder. Nu är jag glad att jag gjorde det för idag fotade jag mig med dom två olika utstyrslarna!



Dom är alltså tagna direkt efter varandra, kläderna gör verkligen skillnad! Ska bli kul att se vad mina föräldrar säger imorgon när jag kommer ner till bilen och man faktiskt ser att jag har gått ner! Byxorna jag hade innan är 16 cm större i midjan så det är inte så konstigt att dom är lite stora ;)

Ja spegeln är otroligt skitig, jag fattar faktiskt inte hur jag kan ha undgått detta innan, ska köpa medel och göra rent den imorgon för det är såklart slut :(

Usch nu är det tråkigt med vikten. Jag står väll kanske inte still egentligen men det går långsamt. Inte så konstigt alls för jag har ändå gått ner 29 kg på 5½ månad. Jag är nöjd, jäkligt nöjd men det är kul att se ett minus på över 1 kg varje vecka ;)

Nästa vecka ska stegräknaren på igen (jag har glömt den hela den här veckan) och jag ska jaga steg igen. Gå långa promenader med och utan vagn.

Jahapp, nu är det bara att invänta en tid till läkaren då. Jag ringde ju om mina besvär, jag trodde i min enfald att dom bara skulle skriva ut Omeprazol på recept men nej då. Dom ska trycka ner en kamera i halsen på mig och kolla så jag inte har några sår i kopplingen till den nya magsäcken. Känns lagom kul faktiskt. Fast å andra sidan är det lika bra att kolla upp det. Hellre en gång för mycket än en gång för lite!

Min enda tanke just nu: Hoppas jag får se på skärmen hur det ser, då är det helt klart värt det :)

Idag ringde jag obesitassköterskan på kirurgen. Det har brännt i magen på mig och jag har ringt innan för att kolla om jag skulle prova med Omeprazol eller Losec. Jag har därför ätit Omeprazol i 14 dagar. Sen tog tabletterna slut och man skulle enligt burken uppsöka läkare. Jag ringde därför för säkerhets skull. Sa också att jag inte blir riktigt mätt på maten jag äter. Jag äter mina 3 dl men blir inte nöjd. Efter ett långt tag kan jag känna mig mätt. Jag känner igen det sen innan op, ingen känsla jag gillar alls. Det blev mycket bättre efter jag började med Omeprazolen.

Sköterskan skulle iaf säga till läkaren imorgon att jag ringt, berätta vad jag har sagt och be honom ringa upp mig. Jag hoppas på att få Omeprazol utskrivet på recept så det blir lite billigare för det kostar ganska mycket. Tydligen är det inte helt ovanligt att man måste äta det med jämna mellanrum efter en op. Känns iaf lika skönt att få prata med doktorn!