Lotta och familjen

Imorgon vankas det tvåårskalas här hemma. Alicia fyller redan två år och jag kan ärligt säga att jag inte fattar vart tiden tagit vägen? Idag är det fullt upp med andra ord! Jag ska städa upp lite så folk kan komma hit utan att få svarta strumpor tänkte jag ;) Sen måste jag göra tårta, baka sockerkakor och kanske några kakor också? Jag har lite att göra med andra ord. Jag känner mig inte alls lockad faktiskt men vad gör man inte för sina små älsklingar?

Jag ska börja med att åka till en kompis med Alex. Sen blir det COOP och slutligen blir det en tur till mor och far för att hämta Alicias present som ligger där. Sent ikväll kommer Fredrik och sover kvar så vi kan gå upp och sjunga för Alicia. Sen åker jag och jobbar ett par timmar innan jag åker hem och gör klart här hemma. Måste komma på någon mat att bjuda på imorgon också. Känns som att något med kantareller är att satsa på med tanke på hur full frysen är ;) Ungarna får spagettikorv, det tyckte Alex var bra!

Nej, dags att skriva inköpslista, sen åka och lämna lilleman och sätta igång med dagen!

Idag var det puttedag i klubben. Ungar födda 03, 04 och 05 blandades i 4 lag och så spelades det. Alex fick spela i Milan och dom vann 2 matcher och spelade en oavgjort. Alla kommer fram och undrar vad som hänt med Alex. Från att ha varit ganska tyst och försiktig till att vara hela tvärtom nu. Han rusar på allt, tar ner bololarna och går på mål. Han har ätit ett fotbollspiller ;)

Igår var sista fredagsträningen, ÄNTLIGEN! Till våren är det två träningar i veckan och jag hoppas verkligen att det inte blir fler fredagsträningar. Idag var det sista helggrejen också. Så skönt! Nästa gång det är helg kan vi bara ligga och sova hur länge som helst! Jag längtar!

Inomhusträningarna skulle vara på lördagar men tyvärr blir dom istället på torsdagar klockan 17 istället. Fram till nyår iaf, sen flyttas träningarna till en annan gymnastiksal mycket längre bort och läggs på tisdagar istället. Vi är inte så nöjda men tytvärr är det ju så, småungarna får alltid stå åt sidan för andra som ska träna. From mars har vi tid ute på lilla planen så vi hoppas på att det är väder att vara ute redan då så vi kan vara ute istället för i den andra hallen en bit bort. Hoppas kan man ju iaf!

Hur som så känns det skönt för nu har Alex börjat att älska att spela boll igen. Nu är det som det ska vara!

Det känns faktiskt overkligt. Jag tycker inte jag ser så himla hemsk ut faktiskt. Vad hände?



Jag tränar i att ha håret utsläppt! Jag hatar det men det ser bättre ut! På den här bilden syns knappt min hemska haka som jag avskyr över allt annat. När jag hämtade Alex från fritids träffade jag på två mammor från fotbollen, dom kände inte igen mig. Jag kom ner till träningen och där var det fler som inte kände igen mig. Haha, jag ser nog rätt annorlunda ut med linser, smink och utsläppt hår ;)

På tisdag har jag tid att färga ögonbryn och fransar. Eftersom ekonomin numera är lite tightare har jag beslutat mig för att prova ett nytt ställe ett stenkast härifrån. 200,- billigare, bara hoppas att det är lika bra också ;) Jag måste färga håret också, så det behöver jag hjälp med av någon snäll själ. Jag har nämligen blivit gråhårig och på vissa bilder ser jag ut som mormor, hemskt... haha!

Det är skittrist att Fredrik valde att inte gå igenom denna förändring med mig. Men det är hans förlust, eller hur? Nu ska jag göra det som känns bra för mig, tänka på mig för engångs skull!

När jag stod och pratade med en av Alicias fröknar (S) om hennes toffsar (då jag hade sett att hon faktiskt hade toffsar på gruppbilden) så sa hon att en av dom andra fröknarna envisades med att bråka om flickor och långt hår. Hon tycker att alla barn ska ha kort hår, punkt. Jag konstaterade att jag gillar hennes långa hår och vi pratade lite om genus (eftersom den andra fröken tycker synd om flickor som måste ha långt hår och inte kort och enkelt som pojkar) så kom en mamma från en annan avdelning och sa något jag verkligen gillade. Sätt toffsar i håret på killar istället för att begränsa flickorna! Tack! Precis det jag vill ha fram. Jag har haft toffsar i Alex hår, mest på skoj men jag har haft det. Han har kommit hem från dagis med målade naglar och vi har målat dom här hemma också. Det är okej för mig. Varför ska man ta bort det ena för ett kön men för det andra är det okej bara för att det är genus. Jag har irriterat mig så många ggr att flickor inte ska få ha rosa men pojkar SKA ha rosa. Varför?

Jag tömde kameran idag och det var 1½ vecka sen sist så jag hittade några foton :)


Mysfrukost med scones på lördagsmorgonen.


Nej jag tänker inte visa mina toffsar!


Okej då, ta kort när jag är såhär söt ;)


Såhär gosiga är ungarna på morgonen.


Titta mamma! Jag har skaffat mig nya skor. Lite stora men då har hon nått att växa i ;)


Alex spelar mot Brommapojkarna. Och vann med 9-1 tror jag det var :)


Den duktige getingen! Såhär glad blir man när man är tvåmålsskytt!

Jag är helt slut efter den här dagen. Ska bli väldigt skönt att få krypa ner under täcket sen! Har suttit och gjort månadens tråkiga, betalat räkningar. Jag klarar mig iaf. Även om den här månaden blir sådär skoj med både halloweenfest och kalas för Alicia. Men allt löser sig! Jag får väl försöka att inte shoppa nått, hur det nu ska gå. Just när jag trodde att jag var klar med ungarnas garderob så är det något jag märker som saknas. Nu känner jag att jag borde vara förberedd men jag hittar säkert något nytt snart som jag måste köpa. Jag skulle verkligen behöva lite bastoppar för jag har dåligt med såna, allt är förstort. Angenämt problem ;)

Nej, nu är det dags att tvätta av sminket och göra mig klar för sängen.

Idag har jag köpt mig en kjol. Jag hade en bonuskupong på Kappahl som brände i plånboken och så var jag ändå tvungen att gå in och köpa vantar till Alex (tänk vad en 7-åring kan göra av med vantar för övrigt). Så såg jag den där en kjol jag kollat lite på under hösten. Jag köpte den tillslut, jag har dock fortfarande inte bestämt mig om jag ska behålla den. Alla kjolar (och byxor för den delen) är alltid i fel längd. Men jag får se, ska prova den här hemma i lugn och ro och känna efter :)

När ska livet bli kul igen? Den frågan ställer jag mig ganska ofta. Jag vaknar upp på morgonen och bara känner mig tung. Det här suger, big time!

Jag är alltid stolt över min kille. Han gör alltid sitt bästa när han spelar fotboll och det är jag så himla stolt över! Han får alltid bara beröm av alla lärare, tränare och vänners föräldrar. Men så igår så gjorde han två mål i fotbollen och visade dom andra i laget att han visst var något att räkna med! Tränaren som jag tidigare tyckt betett sig rätt illa (vilket jag tycker han gjorde när han höll på med uppdelning av lag osv) är nu en supertränare i mina ögon. Han såg vad Alex kunde när ingen annan såg det. Han vågade ställa upp och låta honom spela forward när han kanske inte var bäst på det. Jag tror säkert att det fanns andra som undrade vad han pysslade med när han gång på gång lät Alex stå längst fram. Så helt plötsligt bara var foten där och Alex fick visa att han visst var att räkna med!

När vi kom hem igår hade han medaljen på sig hela kvällen. Han skulle egentligen sova med den på men den åkte av när han duschade och sen glömdes den bort. Jag misstänker dock att den kommer att åka på direkt när han kommer hem idag. Han är så stolt, med alla rätt. Han räddade dom. Det var sista matchen och alla var så trötta. Hans två mål kom verkligen i rättan tid, dom fick en nytändning och vann matchen.

Jag vet inte om jag kan förklara känslan när tränaren tittade på mig och såg lika chockad ut som jag och bara skrek rakt ut direkt efter målet. Föräldrar skrek som tokiga, ingen hade nog väntat sig att han faktiskt skulle göra mål. Jag visste att det skulle komma en dag, men två ggr inom en minut. Nä det trodde jag nog inte. Jag hoppas ni kan förstå när ni läser hur jäkla stolt jag är över honom! Det är jag som sagt alltid, gör han bara sitt bästa är han världens bästa i mina ögon men det här, ja det slår nog det mesta. Och lyckan över att se honom så lycklig och så stolt över sig själv! Hans självkänsla har nog växt med flera meter och det är precis vad min lilla kille behöver!

Vilken kille vi har! I sista matchen idag gjorde han, inte bara ett utan två mål! Hans första mål någonsin och så klämde han till med två stycken på mindre än en minut! Han hade verkligen foten på rätt ställe :) Dom spelade sammanlagt 6 matcher och 4 vann dom och dom övriga 2 spelade dom oavgjort. Det ena laget dom spelade oavgjort mot var Hammarbys förstalag som anses vara ett av Stockholms bästa. Dom vann stort över Brommapojkarna också. Dom har verkligen utvecklats och blivit superduktiga! Nu är Alex mer peppad än någpnsin. För några veckor sen ville han sluta och nu har han fått ny energi och vill spela hela tiden. Underbart!

Inatt har jag saknat. Som jag har saknat, jösses. Det var bara tomt och tyst. Jag saknade allt. Fredrik, Alex, Alicia, hela familjelivet. Även om vi på senaste kanske inte har levt som en familj då Fredrik aldrig var hemma och jag var så trött så jag sov för det mesta så är det så mycket att sakna. Jag blir arg när jag tänker på att han bara drog. Inte ens två veckor fick jag, han bara drog. Jag är arg, han lovade mig att aldrig mer bara dra, han skulle säga till i tid. Nu står vi här. För andra gången drog han bara. Varför?

Ute skiner solen, här inne är det grått. Just nu ser jag ingen glädje alls i min framtid. Bara grått, grått. Det har gått mer än en månad och jag kommer inte vidare, jag sitter fast. Jag känner mig dum i huvet som inte bara kan gå vidare. Hjärnan säger att det här är bäst, jag är arg, det känns som det är rätt. Ändå envisas hjärtat att skrika efter honom, efter det liv vi hade. Det gör ont när jag frågar om han saknar och han säger: Ja, det är jobbigt att inte få träffa barnen. Jaha, men jag då? Är jag helt oälskad? Känslan av att inte vara saknad och efterlängtad av någon är skitjobbig...

Det här var nog helgen jag behövde. Förra helgen fällde jag inte en endaste tår, den här gången är det annat. Jag har gråtit massor och det är nog bra... Fast jag vet inte hur jag ska gå vidare. Jag sitter fast. Hur länge ska jag sitta fast?

Det är ingen hit att titta på gamla kort :´(

Kom på att jag måste åka till Skärholmen en sväng. Fick ett sms från Lindex igår att dom har 20% på allt. Alicia ska få en kjol jag kollat på till hennes födelsedag så jag passar på att köpa den. Alex vill ha flera par långkalsonger så det ska han få. Man får passa på när det är billigare helt enkelt.

Undra om jag skulle ta och städa lite idag? Jag har massor jag vill göra men orken räcker inte ritkigt till till vardags... Fast jag vet faktiskt inte om den räcker till riktigt idag heller men någongång måste man ju ta hand om det.

Dagens städning

- Städa upp alla Alicias leksaker som ligger på golvet i vardagsrummet.
- Städa upp i köket
- Städa badrummet
- Städa ungarnas rum
- Dammsuga och svabba överallt

Japp, så ni ser. Jag har lite att göra ;)

Jag borde njuta men det är svårt. Jag sov iaf till klockan 9 imorse, det var länge sen. Jag fick gå upp och göra en kopp kaffe till mig i lugn och ro utan att behöva tänka på välling, smörgåsar och yoghurt. Men det är svårt att njuta, även om jag vet att jag borde. Jag vill bara ringa och kolla hur det går men vill inte störa. Vill inte att det ska låta som att jag kollar upp dom, jag vet ju att han kan ta hand om dom.

Jag hoppas att dom är riktigt jobbiga mot honom, sådär som dom kan vara mot mig ibland. Så han får uppleva lite hur jag har det. Troligen är dom väl som små ljus, bara lugna och snälla. Det skulle inte förvåna mig en sekund... Jag önskar dom kunde sakna mig lite iaf. Alex saknar mig aldrig säger han. Jag förstår ju att det beror på att han träffar mig så mycket så när han väl är med pappa så har han inte tid att sakna mig men det gör ändå ont när han säger att han alltid saknar pappa massor men mig saknar han minsann aldrig. Han lovade dock att försöka att sakna mig liiite iaf, alltid något :) Och min lilla skrutta, som snyftade när pappa tog vagnen och jag sa hej då :( Hon fattar ingenting...

Usch vad jobbigt det är att lämna ungarna. Idag när vi åkte från fotbollen sa Alex: Mamma, jag vill att ni flyttar ihop igen. Det gör så ont, det här ville jag inte för våra älskade ungar. Jag lämnade dom utanför ikea i barkarby och jag kan inte hjälpa det men jag blir så ledsen när jag ser dom gå iväg. Hur klarar Fredrik av att gå härifrån när han vet att han inte kommer att träffa dom på två veckor? Jag mår skit fast det bara är två nätter...

Kanske kan jag få gråta ut den här helgen. Sist mådde jag ju bra men den här gången är det sämre... Fan vad jobbigt det här är, blir det någonsin bättre?

Jag mår fortfarande dåligt. Jag tror det beror på att jag ikväll ska köra ut ungarna till Fredrik och sen sitta hemma. Jag är inte alls sugen på att göra det men vad ska man göra. Även jag måste ju vara lite medgörlig faktiskt. Nu ska jag snart packa ner det sista men så ringer F och vill komma hit på söndag förmiddag och klä på ungarna så nu får jag packa om allt jag redan har packat. Jaja, ingen skada skedd...

Så vad ska jag hitta på ikväll då? Jag har inte en aning faktiskt. Kolla på TV och ta en cider kanske? :) Köpa kakor eller baka nått gott :) Känns nyttigt och gott ;)

Idag är en sån dag som är lite jobbig. Känner mig ensam. Kan inte glömma att vi har 10 år bakom oss och att jag nu är ensam. I 8 år har vi bott här och nu är jag ensam. Så ensam. För det mesta känns det okej men just idag känner jag mig ensam. Känner mig patetisk idag. Varför kan jag inte bara gå vidare. Fredrik har ju bevisligen lätt för att bara gå vidare med livet. Han blickar framåt och tittar aldrig bakåt. Jag tittar bakåt massor, kan inte låta bli. Tänka på vad jag har förlorat...

Jag blir galen när han inte vill lyssna. Jag ville berätta vad som hänt natten till igår. Då hade Alex en fruktansvärd dödsångest. Han trodde att hans hjärta slutade slå och skrek rakt ut i ren och skär panik, såpass att jag trodde att han såg en inbrottsjuv inne i sovrummet för jag har aldrig hört honom så skräckslagen. När jag försökte berätta det för Fredrik satt han lite illa till och det fick jag minsann respektera. Han skulle ju äta... Vid såna tillfällen kan jag bli skogstokig. Jag har inte den lyxen att sätta mig och äta och helt stänga ute barnen och om jag ska vara ärlig vill jag inte det heller. Hade Alex råkat ut för något liknande hemma hos Fredrik hade jag velat veta det, även om jag skulle sätta mig och äta med mina kompisar. Men det är ju jag och kanske är man "skadad" som mamma, jag vet inte.

Nu har det skett. Jag har äntligen köpt mig ett träningskort i simhallen. Så nu har jag tillgång till gym, gruppträning och simning. Den 7 nov har jag bokat tid för introduktion i gymmet Så jag kan komma igång på allvar sen :) Känner mig ytterst nöjd med mig själv faktiskt!

Imorgon åker barnen till Fredrik. Eftersom pendeln han bor utmed är avstängd i helgen så kör jag ut ungarna imorgon efter fotbollen. Så det blir två ensama nätter för mig. Hur sjutton ska jag klara det här ;) Lika bra att öva för gången efter blir det tre nätter.

Alex vill ha halloweenfest så jag och F har pratat om att han ska få ha det. Fast eftersom F också vill vara med blir det helgen efter halloween. Det blir en trevlig avslutning på höstlovet för honom :) Så han ska få välja en ny dräkt också, det blir nog mest poppis gissar jag :)

Idag blir det utvecklingssamtal med S och sen är det fotografering för Alicias del. Spännande att se hur det här ska gå :) Imorse fick jag upp hennes hår i pippilottor, det är dags att hon vänjer sig nu ;) S frågade om dom var kvar sen igår men jag kunde glatt säga att jag gjort det själv, haha! Sen sa S att hon var söt och jag såg hur det kröp i en av dom andra föräldrarna där. Jag bryr mig inte, hon är söt, det var Alex också och är fortfarande. Dom är jäkligt coola också och jag peppar det med. Alla barn fötjänar att höra att dom är söta, fina, coola eller vad det nu kan vara! Tycker jag :)

Idag lämnade jag Alicia som vanligt. Så kom jag på efter ett par timmar att det var fotografering idag. Jag glömmer mycket just nu, misstänker att jag är slutkörd och stressad. Hur som helst så inser jag att jag har skickat henne till dagis med riktiga dagiskläder på sig. Inget matchade, alls... Jag skrattade lite och konstaterade att ja, det var ju inget att göra åt, det var som det var.

Så kommer jag till dagis och hittar hennes kläder i hennes låda. Då säger L: Ja, vi bytte på henne innan fotograferingen. När jag kommer in hittar jag henne med rosa tröja/strumpor och svarta byxor. Dom hade tom matchat hennes kläder. Så underbara människor :) Alicia hade dessutom pipplottor i håret som S hade satt i. Jag fick dock inget bra svar om hon haft det under fotograferingen eller om S satt i dom efteråt.


Såhär söt var hon när jag hämtade henne idag! Jag hoppas verkligen S är där imorgon och kan sätta upp hennes hår så hon ser ut såhär på fotot. När S var i närheten lät hon dom dessutom sitta kvar ;)

Imorgon ska hon ta dom egna korten. Sina första dagiskort! Jag har köpt en ny tröja till henne också. Från början tänkte jag köpa en tröja som matchade hennes julkjol men jag insåg att jag ville gå runt och kolla ordentligt på en tröja och det hade jag inte tid med idag så det fick bli en vinröd och vit piké. Till det blir det grovstickade strumpbyxor och jeanskjol. Klockan 14.15 har jag utvecklingssamtal med S och sen blir det till att byta om på Alicia för jag fick tid för fotografering klockan 15.10. Skönt att vi föräldrar klarar av fotograferingen själva, då behöver man inte oroa sig för att dom fotas med matfläckiga kläder :)


Fotograferingskläder :)

Jag erkänner, jag är fruktansvärt bitter. Han är ute med kompisar, bowlar och äter god mat var och varannan dag. Jag kommer ingenstans. Jag är glad att jag har barnen hos mi9g men va fan! Jag har gett honom allt. Jag har satt honom och ungarna i främsta rummet hela tiden. Sen började jag gå ner i vikt och började ställa krav att även jag skulle få stå i centrum ibland. Då sticker han. Det var väl inte så roligt längre. När jag inte ville vara hushållerska och ge upp mitt liv för honom längre.

Ja, jag är bitter!

Idag har en känsla av tomhet infunnit sig. Skitjobbigt... Jag är inte ledsen utan känner mig bara tom.

Det var ett jäkla pillergöra och jag är kanske den enda som faktiskt har blivit anfallen av en spagetti och det resulterade i blodvite ;) Men vad gör man inte för sina ungar? Poppis var det iaf :)


Spagettikorv!

Vi kommer inte igång idag. Ingen av oss har kläder på oss och vi ska gå om 10 minuter. Känns lagom bra. Vi har iaf ätit frukost, alltid nått ;)

Idag var det fotbollscup och jäklar vad underbart det var! Dom delade upp laget så alla inte skulle behöva vara där mellan 8 och 16. Vi kom dit vid 13 och 13.40 hade Alex sin första match. Två matcher hade spelats innan vi kom och dom var bägge vunna. Så var det dags för Alex att spela mot Bagarmossen. Vinst! Dom vann den första matchen enkelt.

Sen var det dags för den andra matchen som vi visste skulle bli mycket svårare. Det var mot Älvsjö AIK, dom e duktiga! Men dom vannd en med så dom vann alla sina fyra matcher och vann således sin grupp!

Alex hade fått så mycket beröm på senaste träningen och idag på första matchen så jag trodde nästan att tränare M hejjade på lite extra pga det som hände när en lagkamrat sa att han aldrig skulle bli fotbollsspelare. Hur som helst så frågade jag M om det var så och tackade honom för att han verkligen uppmuntrade Alex då jag märkte hur stolt Alex blev. Han hade dock inte blivit informerad om vad som hänt och han skulle ta tag i det.

När jag berättade för tränare J när det hände så var han ganska undfallande och tog aldrig tag i det. På föräldramötet ville inte heller någon riktigt ta tag i det utan sa att om det händer igen så säg till föräldern. M tog det dock på största allvar. Efter sista matchen när vi skulle gå kom han fram till mig och sa att han hade samlat ihop grabbarna och pratat med dom. Han hade sagt att den som säger något elakt till någon annan får helt enkelt inte spela nästa match! I det här laget är alla kompisar och vi behandlar varandra bra! Jag är så glad att någon faktiskt tog tag i det och inte bara lät det vara. Jag berättade inte för honom vem som var den "skyldige" för just nu tycker jag inte att det spelar någon roll. Det är förlänge sen det hände.

Han berömde Alex massor och Alex var helt grymt duktig så han förtjänade det (och jag är inte heeelt partisk nu ;)). Alex växte flera meter och i bilen på vägen hem så sa han: -Mamma, vet du vad jag är? -Nej. -Jag är stolt över mig själv! Då växte jag ett par meter för jag blev så glad att han faktiskt kände själv att han hade varit duktig! Han har knappt velat spela sen incidenten men nu har han fått blodad tand!

Jag mår bra idag men så kommer stunder då jag saknar. När jag vaknar på natten och fryser. Jag har ingen att krypa upp emot. Det saknar jag. Många småsaker som jag innan tagit förgivet. Men hur ska man veta när man alltid har det där?

Men vet ni vad jag tänkte imorse när jag plockade fram en blöja till Alicia. Fan vad jag är bra! Jag ska inte säga att det är skitenkelt men jag klarar det. Utan några jätteproblem faktiskt. Jag tar hand om barnen ordentligt, får till mat, handling och allt som hör till. Jag klarar av att vara ensamstående. Men visst det är jobbigt, tro inget annat. Men jag har ju inget val, Fredrik har dragit, jag är själv. Jag måste klara det och om jag får säga det själv gör jag det jävligt bra! :)

Idag är det fotbollstunering. Jag är inte det minsta sugen faktiskt men jag har ju betalat och framförallt har jag lovat Alex som ser fram emot det. Han har varit väldigt off när det gäller fotbollen på senaste men nu på senaste träningen fick han ett uppsving. Han fick massor med beröm från tränaren. Han sa tom flera ggr att sådär som Alex gör ska alla göra. Då blev mamman glad :) Han var otroligt duktig och det är skönt att han fick massor med beröm, det behövde verkligen han!

Det är okej att kommentera inläggen, jag tycker tom att det är roligt faktiskt :) Rätt många läser men jag får sällan kommentarer. Jag tvingar ingen men ibland kan man väl skriva en rad iaf :) Så jag vet vilka som är här och läser.

Nu är soffan här och står på plats! Jag är så nöjd och jag kommer nog att somna gott på den ikväll ;)


Vänta lite nu... Såhär ser inte en soffa ut? Det är straffet för att man köpt ikea sa jag. Lego för vuxna sa killen som levererade den. Men det gick bra och ganska fort!


Här står den nu, min fina lila soffa! Som jag gillar den!

Nu vill jag bara ha en större matta men jag får se när jag får råd att köpa det. Säng känns aningen viktigare faktiskt :)

Jag har väldigt sköna ungar. Dom är liksom bara bäst helt enkelt ;) Detta säger jag trots allt gnäll som kommer från Alicia just nu, då kanske ni faktiskt förstår hur mycket jag älskar den lilla apungen :) Här kommer lite bilder!


Frukosten imorse. Nu när nya soffan är här så vill jag inte att det äts i den så jag dukade upp en ordentlig frukost på matbordet (där man ska äta frukost, jag vet ;)). Supermysigt sa Alex, det här gör vi varje dag sa han i nästa andetag. Så ja, vi har startat en ny morgonrutin antar jag :)


Tiger fick också frukost. En halv macka, han var nog inte så hungrig för han åt inget...


Alicia är redo för att gå och lägga sig ;)


Lite dans också!


Hon gillade sin kjol iaf. Den skulle helt enkelt bara på! Snygg kombo ;)


Titta! säger hon. Hon älskar att man tar kort på henne, sen ska hon titta på kortet :)


Mössan på igen. Alex mössa ska det vara, sin egen har hon ju alltid annars ;) Ser ni att hon faktiskt stoppar in en plätt i munnen? Hon åt två stycken! Hon har aldrig innan ätit pannkaka/plättar men nu så :)


Alex älskar dock plättar! Fast han äter mest sylt med plätt, nästa gång måste jag begränsa sylten för det är helt galet vad sylt han får i sig.


Han såg väldigt koncentrerad ut, vad än han nu höll på med... :)

Jag vet att Alicia har nappen inne mycket nu men hon behöver det just nu. Jag orkar inte kommentera det så undra inte. Hela hennes värld är i gungning och hon behöver sin tröst, punkt.

Just nu sitter jag här och bara väntar. På min nya fina och lila soffa. Varför kan den inte bara komma? Jag är så jävla trött på att ha en säng i vardagsrummet!

Idag är det ingen bra dag, det går verkligen upp och ner. Idag är det mycket tankar igen. Varför? Jag har konstaterat att jag faktiskt klarar mig själv. Jag överlever men det är just det här med varför? Varför gick det inte att rädda? Varför kunde han inte säga till innan det var försent? Varför?

Igår var fina Veronica här. Vi käkade fruktsallad och satt och snackade till mitt i natten (enligt mina mått mätt, haha). Det får vi ta och göra igen snart fast snart sticker ju hon ut på äventyr i världen så det får väl bli till jul eller nått :(

Idag är Alicia hemma som alltid på fredagar. Idag när det var dags för lunch hade jag lite potatismos kvar i kylskåpet och som ensamstående med begränsad ekonomi måste man ta till vara på allt man kan. Inget ska kastas här inte! Jag blandade i lite örter, ett ägg och lite mjöl och stekte dom. Till det delade vi på en chorizo. Eller jag åt chorizo och hon dog nästan en smula av det starka ;) Hon åt iaf massor med potatisplättar :)



Vi åt tidigt så jag var tvungen att sysselsätta Alicia lite innan hon kunde gå och lägga sig. Det blev till att ta fram lite färgpennor och papper och eftersom hon är besatt av att måla på möblerna, speciellt bordet så åkte en bit vaxduk fram. Att jag inte har tänkt på det innan, måste klippa av en bit som hon kan ha när hon ska måla och rita, känner mig mycket smart ;)


Mycket koncentrerad!

Jag har ju egentligen shoppingförbud. Det går sådär ska jag erkänna ;) Idag när jag gick med Alicia till dagis insåg jag att jag frös. Förbannat mycket tom... Så idag åkte jag till skäris för att inhandla mössa och vantar. Jag äger nu en mössa för första gången i mitt vuxna liv tror jag. Jag har väl haft någon innan men aldrig använt. Mest för att Fredrik alltid skrattat och konstaterat hur fult det var, nu är jag inte lika rund i ansiktet längre så nu funkar det ju :)



Sen vågade jag inte vänta längre utan köpte kjolen jag bestämt att Alicia skulle ha på julafton. Hon ska bli en rocker hon med :)


Jag älskar den!

Egentligen åkte jag till skäris för dom hade en leksak jag vet att Alex vill ha. Den var nedsatt 50,- och man fick en dvd med på köpet. Så jag köpte den så den får han i julklapp. Perfekt, tror ni att jag kanske inte är ute sista dagen i år? Troligen är jag ute då iaf och handlar alla julklappar i vanlig ordning :)

Jag vaknade upp med två ungar i sängen. Ont i ryggen och trött för att jag inte fått sova i vanlig ordning. Ny säng står högt upp på önskelistan! Nu ska jag bara betala av soffan och matbordet så ska jag spara ihop till en säng, FORT!

Hur som helst. Jag tar telefonen och ser att den är död. Går upp och kollar klockan... 6.40... Vi brukar gå upp 6.15 i vanliga fall. Behöver jag säga att det blev lite stressigt. Alex hade lämnat lite läxa men var så arg på mig så han satt och grät sig igenom hela läxan och bara skrek och gormade på mig. Jag fick iaf på ungarna kläder och i med frukost innan det vardags att gå och otroligt nog var utanför förren bara 35 minuter senare!

Idag var det Alex gamla fröken T som tog emot till frukosten. Det är min stora favorit, hon är helt underbar. Hon tog Alicia och jag kunde gå, hon lät mig inte sitta där utan tog kommandot, jag misstänker att det vart bra mycket enklare. Hon tjatade dessutom inte om att gå och titta i fönstret då jag vet sen när Alex gick där att hon inte tror på det och jag håller med henne. Om Alicia skulle se mig i fönstret blir det 100 ggr värre för henne.

Jag fick en frisk promenad hemmåt igen och nu sitter jag bara här och väntar på att mina föräldrar ska ringa mig och berätta att jag måste åka och jobba, det brukar oftast bli så... Hellre idag än imorgon iofs, för på fredagar är ju Alicia hemma med mig nu. Jag ska ha det så ett tag för då kan hon gå kvar på deltid och det skiljer ändå några kronor. Jag får se sen hur mycket det blir att göra på fredagar för det är ett helsike att ha med henne när jag måste jobba men vad gör man inte? Hon kan dessutom behöva en dag extra hemma. Just nu önskar jag att jag kunde ha Alex hemma också men den där jobbiga skolplikten kommer ju emellan... ;)

Alex fick följa med en kompis hem från skolan. Egentligen skulle jag också gått med men jag hade tvättstugan så det gick inte tyvärr. Men jag gick dit lite tidigare och så satt vi och snacka en stund. Mycket trevligt! Intressant skvaller, jag inser att jag blivit helt lurad av en människa, nu vet jag hur hon egentligen är och jag blir nästan äcklad att jag ens tyckt hon var trevlig... Men det är inte lätt att veta iofs :)

Idag ska jag bryta min regel att jag måstte diska innan jag går och lägger mig men jag är helt slut idag. Jag har promenerat till dagis fram och tillbaka två ggr. Sen till skolan för att hämta Alex (då det vart bestämt att han skulle gå med H hem), sen hem till H för att hämta Alex och mitt i allt detta har jag jobbat en hel del. Jag kunde inte lämna allt som det var så jag plockade iaf ihop allt lite :)

Natten har varit lugn. Alicia har sovit! I sin säng, hela natten. Jag har legat blick stilla hela natten tydligen för jag vaknade exakt likdant som  jag somnade. Enda skillnaden var en sjuhelvetes värk i armen efter att inte ha rört den på hela natten.

Lämningen var värre än någonsin imorse. Fröken Sh var sjuk och en från en annan avdelning kom för att ta in ungarna. Alicias avdelning och en annan avdelning äter frukost ihop och det kom ungefär 10 ungar så jag fick ingen chans att lämna över Alicia och var dessutom inte så sugen på att lämmna till henne som jag inte visste hur hon skulle sköta det hela när Alicia var så ledsen. Tillslut kom en av Alicias vanliga fröknar L och hon stegade direkt fram till mig och tog Alicia och jag gick. Hörde Alicia gråta när jag gick iväg :( Hon lugnar ner sig fort men det är så typiskt då lämningarna hade börjat funka så bra...

Jag tror att förra veckans sorg hjälpte mig. Nu känns det bättre även om jag räknar med att det kommer fler riktigt jobbiga perioder. Just nu funkar det bra. Jag städar och fixar, jag behöver inte känna mig grinig och arg över att inte få hjälp med något. Jag behöver inte vara grinig på att han alltid hade sovmorgon när han var ledig och jag aldrig fick sova. Jag är mer harmonisk nu och det är lugnare hemma. Kanske var det här det bästa även om det självklart är skitjobbigt?

Alicia hade en helveteisk lämning imorse. Tillbaka efter att ha varit hemma och haft feber. Efter att ha fått vara hos pappa för första gången. Det var nog mycket som snurrade i hennes lilla huvud. Jag satt med henne i 20 minuter innan hon fick äran att gå mer fröken Sh för att hämta frukostvagnen. Det hade gått bra under dagen, hon hade varit gnällig när det var mat men eftersom jag hade pratat med dom imorse om att hon inte riktigt är sig själv just nu så visste dom ju varför hon höll på så. Hon hade sovit men varit orolig i sömnen precis som hon är hemma men fröken Sh hade lagt sig bredvid så hon somnade om igen.

Här hemma går dagarna bra men nätterna är hemska. Alicia sover knappt alls från klockan 21-02 ungefär. Hon ska absolut ligga hos mig vilket är skitjobbigt när jag bara har en 90-säng. Hon snurrar som en galning och vaknar och gråter massor med gånger. Det är våndan med att vara ensam, ingen annan hjälper mig utan jag är helt slut och går runt som i en dimma mest hela tiden. Lägg då till att Alicia just nu är världens trotsigaste och kastar sig på golvet och skriker och gormar mest hela tiden. Lagom kul... Men vad gör man? jag har inget val liksom. Underligt nog så älskar man dom gränslöst ändå ;)


Efter dagislämningen så var jag deppig. Det var inget kul alls när hon var så ledsen. Men så på vägen tillbaka så hittade jag det här lövet och fick dra lite på smilbanden :)


Jag åt ett Happy Meal till lunch så ungarna fick den andra boken för den här veckan. Man får ju offra sig ;)


Idag åkte höstjackan fram. Jag trodde att jag skulle svettas men det var såpass kallt att jag var glad att jag hade tagit på mig duffeln! Den köpte jag för övrigt för 149,- på Cubus i vintras, jag trodde aldrig jag skulle kunna ha den på mig men nu är den bra :)


Nu är vi på väg hem. Det är barrforskning på hög nivå!


Alicia äter kycklingsspett :)


Alex äter också kycklingspett. En av hans favoriter, han smetade in hela sitt med sötsur sås och lyckades få till en schysst min när jag hivade fram kameran ;)

Alicia har fortfarande feber så det blir till att vara hemma idag med. Jag blir galen, jag har inte alls tid att vara hemma. Jag hatar att vara ensam om allt sånt här, fullkomligen hatar det!

Idag när jag handlade lyxade jag till det ordentligt :) Köpte svindyra svenska jordgubbar. Skar upp dom och sockrade lite (dom är inte särskilt söta nu kan jag lova) och till det hade jag lite kesella. Passade på när jag var ensam :)



Snart kommer mina underbara ungar hem! Det tar nog lite tid innan jag vänjer mig vid att vara utan dom. Visst var det skönt att få en dag för mig själv men ändå, mina fina ungar... Dom är verkligen allt för mig och när dom är borta är dom väldigt saknade :(

Jag skulle skrikla och gråta igår. Det gick sådär. Jag fastnade med min mat framför TVn och sen somnade jag vid 21-tiden i vanlig ordning. Jag skulle behövt vara ensam en av dagarna i veckan istället. Idag kommer dom vid 17-tiden eller nått. Alex ska på bowlingkalas klockan 14 en bit bort så jag får vänta tills efter det.

Det har faktiskt varit ganska skönt det här dygnet. Får man ens säga så? Jag har dom ju dygnet runt annars så lite avlastning är rätt skönt. Att bara få vara jag en stund! När Fredrik flyttar närmare oss kommer han att ha ungarna från fredag kväll och sen lämnar han dom på måndagen på fritids/dagis. Vilken omställning... 3 nätter utan mina älsklingar, hur sjutton ska det gå egentligen? Men man vänjer sig väl, vilket annat val har man? Det är liksom hela grejen, jag är tvungen att vara utan dom, jag har inget val. Att lämna bort dom ett par dagar för att åka på semester eller nått är en annan sak. Nu är jag tvungen. Jag är tvungen att lämna dom till en människa som sårat mig så djupt. Jag vill å andra sidan inte lämna dom till någon annan, jag vet att han tar bra hand om dom. Han är deras pappa och dom älskar honom djupt...

Jag funderade länge på vad jag skulle äta och tillslut kom jag fram att det fick bli kinamat. Jag drog till Heron City och köpte mig en Combo 3. Jag åt inte ens 1/3 så jag har så det räcker imorgon med :)




Så mycket får jag i mig :) Och ja, det är en liten assiett jag äter på :)

Nu är ungarna med Fredrik för första gången. Han sov ju här inatt och så åkte dom på morgonen. Alicia klängde sig fast vid mig, jobbigt jobbigt och då kom tårarna kan jag lova... Alex försökte trösta att det var ju bara en helg (och inte ens det, bara en natt) men det var ju mest hela grejen att hon höll fast i mina ben, skitjobbigt! Men dom kommer säkert att få det jättemysigt hemma hos pappa inatt! Alex ropade flera gånger när dom gick att han älskade mig, det värmer :)

Jag skulle åka till City Gross och köpa köttfärs och Anneli skulle till Ikea så hon tvingade med mig. Jag var ändå tvungen att köpa ett täcke till Alex så han kan sova på en madrass bredvid min säng tills jag får en större säng. Han vill ligga hos mig varenda natt men i en 90-säng blir det väldigt trångt.

Alex hade blivit ledsen två ggr igår i skolan. Den manliga fritidsledaren kom springandes i korridoren och mötte mig och berättade. Han hade försökt hålla om Alex men han vill inte gärna bli tröstad. Det är väl lite extra känsligt nu när han skulle till pappa idag. Han har inte haft så mycket tid att vänja sig. Från att ha haft mamma och pappa ihop så försvann pappa på mindre än en vecka. Det gick lite för fort tror jag... En annan fritidsledare kom och sa att dom håller extrakoll på honom nu så dom finns där direkt om något händer. Jag älskar hur dom skötte det hela. Jag har ju sagt hela tiden att skolan är hans fristad, där får man inte prata om det hela sålänge det inte är han som börjar eller om det är något som är fel. Därför vart jag så nöjd när dom bägge två tog allt med mig långt bort från Alex.

Men nu är snart kvällen här och jag funderar på mat. Jag är sugen på räkor men även kinamat. Jag har sparat nog med köttfärs för att göra en pannbiff och jag har ju frysen full med svamp så jag kan göra en svampsås. Å andra sidan kanske jag ska ta mig ner till kinakrogen och beställa något? Äh jag vet inte. KÄnns bara så trist att göra mat till en person, då är det lättare att köpa ute... Å andra sidan är frysen full och jag måste kanske vänja mig att faktiskt laga mat på mina barnlediga dagar...

I förrgår ringde en datorröst och bokade in en leverans av soffan på måndag. Idag ringde en tjej och konstaterade att soffan är restad och hon hoppas att den kan komma nästa fredag. Det kan dröja längre. Ingen ersättning får man heller. Jag bröt ihop fullkomligt. Fjantigt att bryta ihop över en soffa men jag längtade så, längtade efter att få ett komplett hem igen. Nu är det bara att vänta och hoppas.

Alicia är sjuk, sjuka barn gnäller, jag vet. Men jösses... Inatt har jag knappt sovit någonting alls, hon har legat bredvid mig och gnällt och gråtit mest hela tiden. Nu tror jag inte att det bara beror på att hon är sjuk. Jag tror att hon saknar sin pappa, hon fattar ju inte. Han är bara borta... Jag kan inget göra mer än atttrösta, trösta och trösta lite mer. Det hjälper föga men jag hoppas hon iaf kan känna sig trygg. Hon vänjer sig säger alla. Snälla låt henne vänja sig fort!

Här hemma fixas det för fulllt. Okej, kanske inte för fullt men jag försöker iaf att få ordning på alla grejer. Jag har städat ur bokhyllan som inte blivit städad på länge. På måndag eftermiddag kommer nya soffan så jag ville ha det gjort tills dess. Jag försöker att städa bort Fredrik, det går sådär. Det är jobbigt under tiden för jag hittar ju saker som är hans hela tiden, blir galen!

Igår fick jag höra av en av Alex klasskompisars mamma att när hon och pojkens pappa separerade så bestämde hon sig för att i hennes lägenhet fanns from då bara lycka. Det  var en plats man var glad på. Jag försöker men det är svårt när man blir påmind hela tiden.

Ikväll kommer Fredrik igen och sover kvar tills imorgon. Sen ska han ta ungarna med sig imorgon bitti. Det känns sådär faktiskt. Jag ska bara vara hemma och rasa. Tänka och fundera och låta mig själv bli så ledsen jag känner att jag behöver. Jag känner att en sån dag kan vara bra för mig.

Förhoppningsvis har Fredrik fått en lgh här på Åsen from 1/11. Vi får vara tacksam för att jag och mina föräldrar har så bra kontakter så det löste sig så fort. Vissa stunder känns det skit att ha honom så nära. Vad händer den dagen jag träffar honom med en ny donna i affären? Å andra sidan är det verkligen super för ungarnas skull, Alex kan nästan gå själv dit bort, bara jag kan finna tillräckligt med mod att låta honom gå över gatan själv... Sen känns det så definitivt. Han lämnar oss verkligen. Det är verkligen över. Jag tror faktiskt inte att jag riktigt har fattat det än...

Imorse var Alicia varm men ändå ganska pigg så vi tog en tur till COOP. Hon fick en egen vagn. Jäklar vad hon kunde rusa fram med vagnen när hon ville. Hon fick massor med beröm av en kille i personalen för att hon var sååå duktig ;) Jag tror mest han ville släta över att en annan personal höll på att köra över henne med en pallyft och sen vart grinig för att hon inte gick tillräckligt fort förbi dom.



Hon var väldigt söt iaf, når knappt över vagnen ;)

Mitt i all skit har jag insett vilka underbara människor jag har omkring mig! Alex klasskompisar som inte bara tar med honom hem utan alla dessutom kommer och lämnar honom efter lekstunden. Alla mina vänner som nästintill slåss för att få vara med mig ;) Livet som ensam är inget jag längtat efter men nu är det här och det är väl dags att ta tag i det? Idag ska jag försöka vara lite positivare. Fick en välbehövlig lång pratstund med mamman till en av Alex bästa kompisar imorse. Att bara få rasa av sig lite betyder massor.

Idag kom Alex springande i korridoren med en present. Till pappa. Mitt hjärta bara skriker: Vart är min present då? Det är jag som tar allt men pappan får presenterna. Såklart säger jag inget utan ler och säger: Va fin! Den kommer pappa att gilla! Jag förstår ju att det är för att han saknar honom och det är okej. Men någonstans känns allt så orättvist. Inte nog med att jag får ta hand om barnen större delen av tiden, jag får ta all ilska och sorg från dom. Något som inte jag orsakat och sen får han presenterna. Jaja, nästa gång kanske det är min tur :) Och återigen, självklart har jag inte sagt något till Alex och gett honom dåligt samvete, han får göra precis som han vill och det respekterar jag!

Soporna är borta. Jag och Alicia körde dom till sopstationen så nu är jag ett steg på väg till ett mindre rörigt hem. Insåg dock precis att jag har glömt massor med grejer så det får väl bli en tur till nästa vecka, efter soffan har kommit. Nu kan vi iaf komma in i hallen igen!

När jag äntligen började att känna mig bättre. Känna mig mer säker på mig själv. Började trivas med mig själv. Började känna att jag ville gå ut och visa mig ute med honom utan att skämmas. Då lämnar han mig. Jävlar vad arg och besviken jag är! Jag ska vara glad för att jag får ha barnen? Om han nu är så ledsen varför kämpade han inte? Varför kunde han inte ens försöka? Nu sitter jag här med en flicka som slutat sova ordentligt och en pojk som gråter och bråkar på kvällarna. Det är rättvisa på hög nivå... Men jag ska ju vara glad att jag får ha barnen...

Jag vet, jag sa att jag skulle inte skriva så mycket om oss. Men just nu är det skit. Idag är en dålig dag, en riktigt dålig dag. Alicia vaknade inatt igen, grät och grät så jag fick ta upp henne till mig. Inser att min säng är för liten, det här funkar inte. Jag får ingen sömn på halva natten för andra natten i rad. Där har vi ännu en skitsak med att vara ensam. Det är alltid min tur att gå upp...

Inser sen att hon har feber. Jag kan inte jobba, förut kunde jag åka innan Fredrik började jobba men nu är jag fast. Det betyder att jag får lov att jobba på lördag när F har tagit ungarna. Känns inte så jäkla kul faktiskt, det var inte det jag hade tänkt och planerat att göra min första barnlediga helg.

Jag är så trött, så jävla trött! Det är väl säkert därför jag bara gråter. Jag kan inte titta på någonting på TV, började tom att gråta när jag tittade på NCIS. Kanske har den värsta chocken lagt sig och jag nu börjar att inse vad som faktiskt har hänt? Vad jag har förlorat. Fredrik tyckte jag skulle vara glad för jag fick ha barnen. Men hur ska jag kunna vara glad när jag har förlorat så mycket mer. En familj, min trygghet, tillit, möjligheten att sköta mitt jobb ordentligt och så mycket mer.

Jag vill bara gråta, det är det jag ska göra på lördag. Jag ska sitta hemma och gråta. Få ur mig skiten. Jag måste klara det här men just idag känns det som jag faller i ett bottenlöst hål. Jag orkar inte mer, jag måste få sova!

Snart kommermamma och pappa hit och hjälper mig att få ner alla sopsäckar i bilen, sen åker jag och Alicia till återvinningen och kastar sopor och sen när hon sover ska jag bära ner dom gamla matstolarna i grovsoporna. Jag ville fixa till bokhyllan innan nya soffan kommer men Alicia är livrädd för dammsugaren och ställer sig i hallen och gråter när jag försöker dammsuga bort allt damm. Jag vill få ordning men allt går emot mig. Småsaker kan tyckas men för mig just nu är allt som går emot mig enorma saker.

Jag ska försöka komma igång och blogga "vanligt" igen. Mer bilder, mindre seperation. Jag kommer fortfarande använda bloggen som en ventil men jag vill försöka komma tillbaka. Komma tillbaka till mitt vanliga glada jag, kanske tom lite gladare än jag har varit på senaste, redan innan hela den här skiten började! Jag ska iaf försöka, det blir väl lite roligare då kan jag tänka ;)

Idag var första riktiga natten ensam. Vad svårt det vara att somna och jag har vaknat säkert 20 ggr. Igår var han ju här och sov på soffan och jag kunde höra honom snarka som vanligt. Inatt var det så tyst. Trots att han har snarkat högt och jag har stört mig endel på det så har det alltid varit en trygghet för mig att höra. Det är så mycket känslor, speciellt en känsla av saknad, av sorg, , det är så overkligt. Varför funkade det inte?

Alicia vaknade framåt morgonen och kunde inte somna om så vi fick ligga och trängas i min lilla 90-säng. Jag ger mig, jag måste nog köpa mig en 120-säng iaf ;) Just nu har jag inte alls råd men efter jul kanske, då får jag ta mig råd för en 90-säng är lite väl litet... En sak jag önskar mig i julklapp är en stor spegel att ha i sovrummet. Så jag kan stå och betrakta mitt nya snygga jag! Jag ska ju tydligen gå på krogen jämt nu så då måste jag ju se hur snygg jag e ;) Jag tänker inte betala när jag går ut, det finns så många killar som kan göra det åt mig ;)

Idag blir det barnläkaren med Alicia. Dags för extra vägning och mätning av henne. Jag passar på att gå runt i Liljeholmen lite. Jag har ju köpstopp men man vet ju aldrig ;) Alicia måste faktiskt ha vantar för det har hon inga (såna tunna stickade tumvantar).

Jag hatar att det är jag som får ta Alex dåliga humör när det inte är mitt fel. Han är ledsen men vill inte riktigt erkänna det och gråta utan håller det inne tills något går fel och jäklar vad han börjar vråla och skrika då :(

Jag har egentligen köpförbud hela oktober men idag var jag tvungen att belöna mig lite. Imorse när jag vaknade och klev upp på vågen visade den nämligen -40 kg på pricken. Helt sjukt! Tröjan jag köpte var för övrigt i storlek 170. Japp, köpt på barnavdelningen :) Mycket billigt och bra ;)

Idag har jag en känsla i magen som stör mig. Jag vill inte veta så jag frågar inte, lika bra. Men jäklar vad det mal i skallen...

Idag är ingen bra dag. Fredrik skulle hit på kvällen och jag har bara gått och väntat hela dagen och mått piss. Jag orkar inte se honom, det gör ont. Det gör så ont att Alex är så ledsen pga allt detta. Han var tydligen på gång att börja gråta idag men han blev avledd så det löste sig.

Fredrik tycker att jag ska vara glad, jag får träffa barnen varje dag. Absolut, jag är jätteglad över det! Men det är jobbigt att inte vara saknad. Han har tre stycken som saknar honom. Ungarna har sin pappa som saknar honom men jag har ingen som saknar mig. Fredrik verkar ju inte sakna mig eller vårt liv det minsta, det gör ont. Jag känner mig patetisk ibland men just nu är det så mycket känslor som svallar i kroppen.

Alex fick en toppendag idag! Hans kompis Hampus mamma ringde. Dom skulle ut till stugan och packa ihop studsmattan och grilla lite och undrade om Alex ville följa med. Med tanke på hur ledsen han var igår så var det ju helt super! Han får en riktigt mysig dag idag och jag får tid att fixa iordning lite mer.

Just nu sover Alicia och mamma och pappa har varit här så nu sk ajag försöka få ordning inne i sovrummet också. Vardagsrummet är nog så mycket iordning som det går. Eller nu ljög jag för jag har hela bokhyllan att fixa men nu får sovrummet gå först så jag kan lägga i mina alldeles nya lakan som jag tom manglat :)

Ikväll kommer han igen och ska ligga kvar till imorgon. Det lät som en jättebra idé häromdagen men nu... inte så jättebra. Nu har vi ju lovat ungarna så det är bara att stå ut...

Igår kom vi hem till en tom lägenhet. Soffan och Fredriks datorbord var borta och det såg bara kalt ut. Först då reagerade Alex. Han började storgråta, hatade oss bägge två. Känns inget kul alls att vara hatad för något som jag inte har kunnat göra något åt.

Jag städade upp lite och hämtade ut Alex gamla madrass och la på golvet där soffan var innan. La lite kuddar på plats ochså kröp Alex ner med allt sitt godis och kollade på Clone Wars och Transformers. Jag fortsatte att skruva ihop det nya matbordet. Skruvandet gick bra men tack vare iläggsskivorna blir bordet supertungt och jag hade ett helsike att vända på det. Men en riktig kvinna reder sig, eller hur? Eller som Anneli skrev i ett sms när jag skulle vända det; jag är mamma, vi fixar det, vi fixar allt!

Jag fick inte Alex i säng förrän 0.30. Han ville verkligen inte lägga sig. Vi kröp ner i min säng och jag tror han somnade innan huvudet ens nuddat kudden. Jag däremot låg vaken länge. Det känns så knäppt. Veronica skrev igår att man drabbas av en overklighetskänsla, det stämmer verkligen. Det här är så overkligt. För två veckor sen hade jag en hel familj. Jag hade en trygghet i att veta att Fredrik ändå kom hem. Nu sitter jag hä, själv med två små barn som är ledsna att deras pappa inte finns här mer. Jag ska klara allt själv nu. Iofs har jag gjort det innan också.

Jag hatar hans radiosändningar. Jag är säker på att dom förstört så mycket. Jag har "låtit" honom lägga all sin tid på det. Han har varit borta ibland varje dag, en vecka i sträck, jag har accepterat. Under tiden har jag tagit hand om allt här hemma. Sen när allt börjar rulla för honom får jag höra att vi inte har ett riktigt förhållande, vi är bara vänner. Är det så konstigt när han aldrig är hemma? Jag känner mig så sviken, så lurad!

Vi var ihop i 10 år. Nu är den tiden slut. Han kan vara ute och leva det liv han så gärna vill, jag får sitta hemma med barnen. Missförstå mig inte, jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Vårt förhållande kanske inte alltid har varit på topp men jag har iaf fått ut något underbart ur det hela. Två underbara, fina ungar som jag älskar mer än något annat på denna jord. Därför smärtar det mig så otroligt mycket att se dom så ledsna.

Nu ska jag kolla klart på CSI Miami som jag har inspelat, Alex sover än så jag får passa på. Sen ska jag rensa i fönstret för där är fullt med prylar. Jag ska rensa bort alla kartonger från nya bordet och stolarna. Sätta upp nya gardinerna kanske. Mamma och pappa kommer förbi sen och hjälper till att bära ut en av sängarna i vardagsrummet som vi får ha som soffa till vår nya fina kommer. Pappa ska även få hjälpa mig att flytta bordet till platsen under fönstret. Det får stå där ett tag. Jag måste försöka hitta en bra lösning på allt nu. Nu ska det här bli mitt och ungarnas hem, inte mitt, Fredriks och ungarnas hem. Det är en uppgift jag allra helst hade sluppit men nu är det så. Det är bara fortsätta att kämpa!

Här hemma ser ut som ett helvete just nu. Förutom flyttkartonger och skit så är det en massa annat skräp överallt. Jag ids inte städa. Jag har inte städat sen hela den här röran satte igång, förutom lite upplock av leksaker. Det får se ut så. Det kan jag ta imorgon när Fredrik är ute med alla grejer.

Idag har jag lämpat av Alex på ett kalas. Jag har så smått börjat att berätta för andra föräldrar vad som hänt, alla är verkligen supergulliga. Jag har fått erbjudanden om hjälp från alla håll, underbart :) På torsdag ska Alex gå med en kompis hem efter plugget också, han behöver verkligen sånt nu så det är toppen! Jag får väl ta tag i min egen telefonskräck och fixa fler lekträffar åt honom!

Nej, nu är det dags att diska klart det lilla som är och sen ska jag skruva bord tills det är dags att hämta lilleman från kalaset. Sen åker vi direkt till Anneli och Thomas och stannar där kvällen ut. När vi kommer hem är Fredrik borta, för gott...