Lotta och familjen

Jag vet, jag sa att jag skulle inte skriva så mycket om oss. Men just nu är det skit. Idag är en dålig dag, en riktigt dålig dag. Alicia vaknade inatt igen, grät och grät så jag fick ta upp henne till mig. Inser att min säng är för liten, det här funkar inte. Jag får ingen sömn på halva natten för andra natten i rad. Där har vi ännu en skitsak med att vara ensam. Det är alltid min tur att gå upp...

Inser sen att hon har feber. Jag kan inte jobba, förut kunde jag åka innan Fredrik började jobba men nu är jag fast. Det betyder att jag får lov att jobba på lördag när F har tagit ungarna. Känns inte så jäkla kul faktiskt, det var inte det jag hade tänkt och planerat att göra min första barnlediga helg.

Jag är så trött, så jävla trött! Det är väl säkert därför jag bara gråter. Jag kan inte titta på någonting på TV, började tom att gråta när jag tittade på NCIS. Kanske har den värsta chocken lagt sig och jag nu börjar att inse vad som faktiskt har hänt? Vad jag har förlorat. Fredrik tyckte jag skulle vara glad för jag fick ha barnen. Men hur ska jag kunna vara glad när jag har förlorat så mycket mer. En familj, min trygghet, tillit, möjligheten att sköta mitt jobb ordentligt och så mycket mer.

Jag vill bara gråta, det är det jag ska göra på lördag. Jag ska sitta hemma och gråta. Få ur mig skiten. Jag måste klara det här men just idag känns det som jag faller i ett bottenlöst hål. Jag orkar inte mer, jag måste få sova!

Snart kommermamma och pappa hit och hjälper mig att få ner alla sopsäckar i bilen, sen åker jag och Alicia till återvinningen och kastar sopor och sen när hon sover ska jag bära ner dom gamla matstolarna i grovsoporna. Jag ville fixa till bokhyllan innan nya soffan kommer men Alicia är livrädd för dammsugaren och ställer sig i hallen och gråter när jag försöker dammsuga bort allt damm. Jag vill få ordning men allt går emot mig. Småsaker kan tyckas men för mig just nu är allt som går emot mig enorma saker.