Lotta och familjen

Jag är alltid stolt över min kille. Han gör alltid sitt bästa när han spelar fotboll och det är jag så himla stolt över! Han får alltid bara beröm av alla lärare, tränare och vänners föräldrar. Men så igår så gjorde han två mål i fotbollen och visade dom andra i laget att han visst var något att räkna med! Tränaren som jag tidigare tyckt betett sig rätt illa (vilket jag tycker han gjorde när han höll på med uppdelning av lag osv) är nu en supertränare i mina ögon. Han såg vad Alex kunde när ingen annan såg det. Han vågade ställa upp och låta honom spela forward när han kanske inte var bäst på det. Jag tror säkert att det fanns andra som undrade vad han pysslade med när han gång på gång lät Alex stå längst fram. Så helt plötsligt bara var foten där och Alex fick visa att han visst var att räkna med!

När vi kom hem igår hade han medaljen på sig hela kvällen. Han skulle egentligen sova med den på men den åkte av när han duschade och sen glömdes den bort. Jag misstänker dock att den kommer att åka på direkt när han kommer hem idag. Han är så stolt, med alla rätt. Han räddade dom. Det var sista matchen och alla var så trötta. Hans två mål kom verkligen i rättan tid, dom fick en nytändning och vann matchen.

Jag vet inte om jag kan förklara känslan när tränaren tittade på mig och såg lika chockad ut som jag och bara skrek rakt ut direkt efter målet. Föräldrar skrek som tokiga, ingen hade nog väntat sig att han faktiskt skulle göra mål. Jag visste att det skulle komma en dag, men två ggr inom en minut. Nä det trodde jag nog inte. Jag hoppas ni kan förstå när ni läser hur jäkla stolt jag är över honom! Det är jag som sagt alltid, gör han bara sitt bästa är han världens bästa i mina ögon men det här, ja det slår nog det mesta. Och lyckan över att se honom så lycklig och så stolt över sig själv! Hans självkänsla har nog växt med flera meter och det är precis vad min lilla kille behöver!