Lotta och familjen

Inatt har jag saknat. Som jag har saknat, jösses. Det var bara tomt och tyst. Jag saknade allt. Fredrik, Alex, Alicia, hela familjelivet. Även om vi på senaste kanske inte har levt som en familj då Fredrik aldrig var hemma och jag var så trött så jag sov för det mesta så är det så mycket att sakna. Jag blir arg när jag tänker på att han bara drog. Inte ens två veckor fick jag, han bara drog. Jag är arg, han lovade mig att aldrig mer bara dra, han skulle säga till i tid. Nu står vi här. För andra gången drog han bara. Varför?

Ute skiner solen, här inne är det grått. Just nu ser jag ingen glädje alls i min framtid. Bara grått, grått. Det har gått mer än en månad och jag kommer inte vidare, jag sitter fast. Jag känner mig dum i huvet som inte bara kan gå vidare. Hjärnan säger att det här är bäst, jag är arg, det känns som det är rätt. Ändå envisas hjärtat att skrika efter honom, efter det liv vi hade. Det gör ont när jag frågar om han saknar och han säger: Ja, det är jobbigt att inte få träffa barnen. Jaha, men jag då? Är jag helt oälskad? Känslan av att inte vara saknad och efterlängtad av någon är skitjobbig...

Det här var nog helgen jag behövde. Förra helgen fällde jag inte en endaste tår, den här gången är det annat. Jag har gråtit massor och det är nog bra... Fast jag vet inte hur jag ska gå vidare. Jag sitter fast. Hur länge ska jag sitta fast?