Lotta och familjen

Mitt i all skit har jag insett vilka underbara människor jag har omkring mig! Alex klasskompisar som inte bara tar med honom hem utan alla dessutom kommer och lämnar honom efter lekstunden. Alla mina vänner som nästintill slåss för att få vara med mig ;) Livet som ensam är inget jag längtat efter men nu är det här och det är väl dags att ta tag i det? Idag ska jag försöka vara lite positivare. Fick en välbehövlig lång pratstund med mamman till en av Alex bästa kompisar imorse. Att bara få rasa av sig lite betyder massor.

Idag kom Alex springande i korridoren med en present. Till pappa. Mitt hjärta bara skriker: Vart är min present då? Det är jag som tar allt men pappan får presenterna. Såklart säger jag inget utan ler och säger: Va fin! Den kommer pappa att gilla! Jag förstår ju att det är för att han saknar honom och det är okej. Men någonstans känns allt så orättvist. Inte nog med att jag får ta hand om barnen större delen av tiden, jag får ta all ilska och sorg från dom. Något som inte jag orsakat och sen får han presenterna. Jaja, nästa gång kanske det är min tur :) Och återigen, självklart har jag inte sagt något till Alex och gett honom dåligt samvete, han får göra precis som han vill och det respekterar jag!