Lotta och familjen

Igår kom vi hem till en tom lägenhet. Soffan och Fredriks datorbord var borta och det såg bara kalt ut. Först då reagerade Alex. Han började storgråta, hatade oss bägge två. Känns inget kul alls att vara hatad för något som jag inte har kunnat göra något åt.

Jag städade upp lite och hämtade ut Alex gamla madrass och la på golvet där soffan var innan. La lite kuddar på plats ochså kröp Alex ner med allt sitt godis och kollade på Clone Wars och Transformers. Jag fortsatte att skruva ihop det nya matbordet. Skruvandet gick bra men tack vare iläggsskivorna blir bordet supertungt och jag hade ett helsike att vända på det. Men en riktig kvinna reder sig, eller hur? Eller som Anneli skrev i ett sms när jag skulle vända det; jag är mamma, vi fixar det, vi fixar allt!

Jag fick inte Alex i säng förrän 0.30. Han ville verkligen inte lägga sig. Vi kröp ner i min säng och jag tror han somnade innan huvudet ens nuddat kudden. Jag däremot låg vaken länge. Det känns så knäppt. Veronica skrev igår att man drabbas av en overklighetskänsla, det stämmer verkligen. Det här är så overkligt. För två veckor sen hade jag en hel familj. Jag hade en trygghet i att veta att Fredrik ändå kom hem. Nu sitter jag hä, själv med två små barn som är ledsna att deras pappa inte finns här mer. Jag ska klara allt själv nu. Iofs har jag gjort det innan också.

Jag hatar hans radiosändningar. Jag är säker på att dom förstört så mycket. Jag har "låtit" honom lägga all sin tid på det. Han har varit borta ibland varje dag, en vecka i sträck, jag har accepterat. Under tiden har jag tagit hand om allt här hemma. Sen när allt börjar rulla för honom får jag höra att vi inte har ett riktigt förhållande, vi är bara vänner. Är det så konstigt när han aldrig är hemma? Jag känner mig så sviken, så lurad!

Vi var ihop i 10 år. Nu är den tiden slut. Han kan vara ute och leva det liv han så gärna vill, jag får sitta hemma med barnen. Missförstå mig inte, jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Vårt förhållande kanske inte alltid har varit på topp men jag har iaf fått ut något underbart ur det hela. Två underbara, fina ungar som jag älskar mer än något annat på denna jord. Därför smärtar det mig så otroligt mycket att se dom så ledsna.

Nu ska jag kolla klart på CSI Miami som jag har inspelat, Alex sover än så jag får passa på. Sen ska jag rensa i fönstret för där är fullt med prylar. Jag ska rensa bort alla kartonger från nya bordet och stolarna. Sätta upp nya gardinerna kanske. Mamma och pappa kommer förbi sen och hjälper till att bära ut en av sängarna i vardagsrummet som vi får ha som soffa till vår nya fina kommer. Pappa ska även få hjälpa mig att flytta bordet till platsen under fönstret. Det får stå där ett tag. Jag måste försöka hitta en bra lösning på allt nu. Nu ska det här bli mitt och ungarnas hem, inte mitt, Fredriks och ungarnas hem. Det är en uppgift jag allra helst hade sluppit men nu är det så. Det är bara fortsätta att kämpa!