Lotta och familjen

Idag är en sån dag som är lite jobbig. Känner mig ensam. Kan inte glömma att vi har 10 år bakom oss och att jag nu är ensam. I 8 år har vi bott här och nu är jag ensam. Så ensam. För det mesta känns det okej men just idag känner jag mig ensam. Känner mig patetisk idag. Varför kan jag inte bara gå vidare. Fredrik har ju bevisligen lätt för att bara gå vidare med livet. Han blickar framåt och tittar aldrig bakåt. Jag tittar bakåt massor, kan inte låta bli. Tänka på vad jag har förlorat...

Jag blir galen när han inte vill lyssna. Jag ville berätta vad som hänt natten till igår. Då hade Alex en fruktansvärd dödsångest. Han trodde att hans hjärta slutade slå och skrek rakt ut i ren och skär panik, såpass att jag trodde att han såg en inbrottsjuv inne i sovrummet för jag har aldrig hört honom så skräckslagen. När jag försökte berätta det för Fredrik satt han lite illa till och det fick jag minsann respektera. Han skulle ju äta... Vid såna tillfällen kan jag bli skogstokig. Jag har inte den lyxen att sätta mig och äta och helt stänga ute barnen och om jag ska vara ärlig vill jag inte det heller. Hade Alex råkat ut för något liknande hemma hos Fredrik hade jag velat veta det, även om jag skulle sätta mig och äta med mina kompisar. Men det är ju jag och kanske är man "skadad" som mamma, jag vet inte.