Lotta och familjen

Jag börjar morgonen med att väga mig. Jag går på toa. Jag väger mig. Sen kan jag väga mig ett par ggr till innan dagen är slut. Jag är besatt av vågen. Jag ska ställa undan min våg nu. På lördagarna får jag väga mig EN gång hemma hos Matte tills jag inte är besatt längre. Det här måste sluta.

 

Kontrollbehov much?

Jag gick till gymmt och körde ett smart start pass. Så skönt att göra det och jag kan känna mig nöjd med mig själv efteråt! Plusaktivitet :D

 

I morgon blir det vattengympa om jag känner mig bättre då. För just nu mår jag inget bra, jag blir tokig! Ungarna har mått dåligt i omgångar och nu är det min tur tydligen. Grattis till mig ;)

När man drabbas av depression är det lätt att strunta i att göra saker och bara ligga i sängen/soffan hela dagarna. Därför ska jag nu enligt min internetterapi börja göra plusaktiviteter. Saker som jag kan njuta av och få något positivt utav. Så jag har planerat. Jag måste ta mig tid till vissa saker.

 

Som att träna. Tre ggr i veckan till att börja med. Spinning på måndag, SmartStart på torsdag och vattengympa p0å fredag. Nu är det inte alltid detta går då det är tidiga pass och jag inte alltid hinner dit. Men då ska jag ta mig tid att gå till gymmet och antingen simma eller ta en vända på crosstrainern! Inte bara ligga på soffan!

 

På onsdagarna ska jag hämta lilla damen tidigare så jag hinner ta ett varmt bad i lugn och ro innan jag måste laga middag. Så det här är min början till en mer glad och positiv Lotta :)

Jag gillar inte att säga ord som hata, avsky osv. Jag anser att det är starka, hårda ord. Men jag HATAR min sjukdom! Jag hatar att må såhär! Att inte ha ork till någonting alls. Att inte kunna känna glädje, att inte ens orka ta sig till en affär och köpa en liter mjölk. Och uppepå detta, att inte ens kunna somna fast an så gärna vill.

 

Att gråta så man tror ögonen ska ramla ut för att man inte vet hur man ska kunna komma vidare, komma ur detta. Att känna att det inte finns något slut. Jag kommer alltid vara såhär trött, så här ledsen, att vara så oengagerad i allt, osv. Jag orkar inte mer. Rädda mig från denna skit, jag orkar inte mer. Jag vill inget annat än att må bra igen!

 

Det är inte lätt för min omgivning heller. Matte tycker såklart att det är jättejobbigt och vet inte hur han ska kunna hjälpa. Jag förklarade igår att han och barnen är min enda fasta punkt, min trygghet. Ingen annan kan göra jobbet. Jag måste göra det. Jag måste bara orka.

 

Jag håller på attt skriva upp saker jag måste tänka på. Saker som knappast får mig att må bättre.

 

- Jag måste sluta att ta hela världen på min axlar.

- Jag MÅSTE sluta ha dåligt samvete för ALLT och alla.

- Jag måste sluta försöka att kontrollera allt i min omgivnig.

- Jag måste lära mig att ta emot hjälp som erbjuds mig.

 

Det finns säkert mer grejer jag måste tänka på, det här är det jag kommit på hittils i samtal med Matte och mamma. Det här är viktigare än att sluta äta godis, träna och allt vad jag haft som mål. Jag har fortfarande inte ätit godis, det är 4 veckor nu. Men jag känner att nu har i stället just DET blivit en fix idé. Istället äter jag nötter. Till förbannelse. Är det nyttigare? Nej, inte mycket (inte när man äter upp emot ½ kg i veckan iaf). Jag måste sluta med kontrollbehovet. Det är bara det det handlar om. Jag vill visa att jag minsann klarar av att inte äta godis. Jag kan minsann sluta! Japp, nu har jag bevisat det. Nu då?

Att en dålig dag lyckas hitta energi nog att bädda rent i sängen och inte skjuta upp tvättiden är stort för min hjärna. Det är precis vad jag gjort idag. Dagen började riktigt illa. Kunde inte andas, grät och började må illa i bilen på väg till första jobbet. Bara att vända hem igen.

 

Nu är det bättre. Jag har legat på soffan större delen av dagen. Jag lyckades bädda rent och nu ska jag gå ner i tvättstugan. Alex ska köras till gitarren och Alicia ska hämtas. Det blir bra det här, den här dagen kommer att gå framåt den med :)

 

Varje litet steg i rätt riktining är skönt! Jag kan tänka mig hur det måste låta. Wow, hon lyckades bädda rent. För dom flesta är det inga problem. För mig är det en enorm prestation.

Idag hämtade jag Alicia redan klockan 15. Vad tidig du är sa hennes fröken. Jag har en bra dag idag sa jag. Då är det lättare att komma dit i tid. Jag har jobbat lite, varit på gymmet. Passade på att köra spinning när jag ändå hann dit. Och slutligen var jag till kuratorn. Vi har pratat måttlighet. Läxa till nästa gång: träna med måtta, ät med måtta, jobba med måtta osv osv. Och att bara göra en sak åt gången. Sluta snabbspola alla tv-program tex. Och att sluta glo på telefonen var och varannan minut!

 

Det här betyder att jag inte alls ska träna varje dag som innan. Även om jag tankar energi på gymmet. 3 ggr/veckan räcker gott! Iaf till en början.

 

Måttlighet. Måtta. Stressa ner. Där har jag något att jobba på.

Nu är det re veckor sen något godis passerade mina läppar. Det har inte ens varit särskilt jobbigt. Jag har svårt att smälta allt som hänt senaste tiden. Har svårt att landa och komma igen. Problem att gå till gymmet. Problem att få maten att funka. Men ett steg i taget! I morgon hoppas jag på att hinna till gymmet en sväng. Det blir enbart en kortis då jag har en läkartid att passa men allt är bättre än inget. Det beror lite på om jag har bil eller inte i morgon. Annars kanske jag ska ta mig i kragen och gå/cykla till doktorn. Det är lätt att säga u men jag har verkligen ingen aning alls om hur jag mår i morgon. Det kan vara en bra dag då det går eller så är det en dålig dag då det inte finns en chans i helvetet.

 

Jag hatar att vara sån här. Det är jobbigt att inte förstå sig själv längre.

Igår var jag till sjukan för att se om jag kunde få komma med i en internetbehandling mot depression. Eller jag skulle se om jag hade en depression i första hand. Och jo det hade jag såklart. Det räcker ju inte med utmattningssyndrom liksom. Min deppression är medelsvår enligt läkaren. Så idag på min födelsedag påbörjas behandlingen. Jag kommer att göra jobbet själv över internet. Det blir intressant att se hur det går.

 

Jag fick även diagnosen social fobi. Något jag vetat om i många år men inte vågat ta tag i. Men när jag mår bättre i depressionen och utmattningen så ska jag ta tag i det också. Det kan man göra på liknande sätt som behandlingen mot depressionen. Läkaren undrde varför jag inte tagit tag i det tidigare. För att jag ingte vågar. Av rädsla för att göra fel. För att göra bort mig. Dom stora symptomen ag har på just social fobi. Jaja, en dag kanske jag slipper det med :)

 

Nu blickar jag framåt. Ingen mening att blicka bakåt. Jag ska försöka lägga bitterhet och ilska bakom mig även om det just för tillfället är jävligt svårt. Men för att må bättre så måste jag!

Jag trodde ALDRIG att man kunde må såhär. Jag förstod inte hur dåligt man kan må. Hur lite man orkar när man mår såhär. Att säga till någon som är utbränd att det bara är att rycka upp sig har jag visserligen aldrig gjort men nu förstår jag verkligen. Jag kan inte rycka upp mig. Hur mycket jag än vill.

 

Igår kom älsklingen hit. Han bara ringde på, en överraskning :) Med sig hade han mat och grejer. Vi gick och handlade sylt som jag inte hade haft råd att köpa då mina pengar tagit slut. Den här månaden har jag fått oroa mig över ekonomin. Jag har fått 6000,- mindre och med många kalas, presenter (Alex har gått på 4 kalas á 100,- i biocheckar, plus alla presenter till Alicia), läkarbesök, mediciner och Alex gitarrlektioner tog pengarna liksom slut. Utan Matte vet jag inte vad jag skulle ha gjort. Men igår tog pengarna slut (jag har sparade pengar så jag överlever om något händer, oroa er icke), jag har 5,50,- kvar på kontot ;)

 

På torsdag ska jag på en läkarbedömning om kbt via nätet. Vi får se hur det går. Jag är bara så trött på att må såhär. Jag orkar ingenting. Kommer hem och kraschar på soffan. Jag vill må bra. Kunna se någon glädje med livet igen. Jag håller tummarna för att det här kan hjälpa.

Idag träffade jag mamman till en av Alex klasskompisar. Hon är också utbränd. Vi pratade om mindfullness. Så kom vi till mat. Hon, precis som jag äter galet fort tydligen. Det här var något som hon pratade om, att man ska äta långsamt men framfröallt att man ska titta på maten och respektera maten. Kanske har någon gått och plockat riset på ett risfält? Ett djur har satt livet till för köttet på tallriken. Energi har gått åt till att göra pastan. Maten har färdats hit, kanske med lastbil som spyr ut avgaser. Vem är jag då att bara kasta i mig maten utan att njuta av den?

 

Sen sa hon att det är därför folk idag väger mer än för bara några år sen. Man kastar i sig den första portionen utan att smaka och när man är klar med den tar man en till och först då känner man smaken.

 

Det här satte sig fast hos mig. Jag ska börja njuta av varje tugga. Jag ska tänka mer på vad jag äter och hur.

Just nu undrar jag om jag har fått sockerpiller utskrivna av läkaren. I går på väg hem från att ha hämtat Alicia så tog orken slut, det började redan där på plats när Alicia inte ville gå med hem utan fortsätta med leran. Men väl hemma ville jag bara sitta kvar i bilen, kände att jag inte orkade gå ut. Väl ute kändes det som att benen inte orkade bära mig. Jag kände direkt att något inte är som det ska. Tankarna for runt i skallen.

 

Väl inne började ungarna bråka om TVn direkt. Jag gick in i sovrummet, Alicia följde efter. Jag bad om att få vara själv men hon vägrade att lämna mig. Inget konstigt alls då jag var så pass ledsen som jag var. Skickade ett sms till Matte att nu orkar jag inte mer. Jag går under. Jag orkar inte!

 

Alicia fortsatte att följa mig, jag låste tillslut in mig på toletten för att bara få vara själv. Matte ringde, jag orkade inte gå upp från min ensama plats och svara. Han skickade ett sms. Han var på väg. Jag ringde upp och sa med en gråtfylld röst att han inte behövde komma. Jo, han var redan på väg och inget jag sa kunde ändra på det!

 

Mitt i allt detta hade jag lyckats plocka fram en burk med köttfärssås som jag hade köpt som nödmat ifall jag mådde så här dåligt. Jag fick makaroner på spisen och innan Matte kom hade jag lyckats servera ungarna lite mat. När han kom låg jag i min säng, inrullad i hans täcke och tårarna bara rann. Han klev in, barnen berättade att jag låg i sovrummet, Alicia visade honom vägen :) Han stängde dörren och sen låg han i 1½ timma och bara höll om mig. Vi pratade lite ibland men jag låg bara och kände mig trygg i hans famn. Kände hur orken kunde börja leta sig tillbaka till mig.

 

Det tog 1½ timma innan jag ens kunde titta på honom. Jag skämdes, ville inte att han skulle se hur jag såg ut. Larvigt för jag tror nog han förstod. Han skulle upp tidigt och jobba så han behövde åka. Jag gick upp och stekte fläskkotletterna som jag hade plockat fram till middag. Gjorde skysås och åt med makaronerna som var kvar. Jag behövde få i mig lite mat. Sen satt jag och gosade med ungarna tills det var dags för dom att sova. Alicia somnade hos sig men Alex ville somna i soffan med mig. Så där har han legat, jag brukar alltid leda in honom i hans säng men han sov så gulligt så han fick lligga kvar där i natt efter att jag gick in och la mig hos mig.

 

I dag vaknade jag med ögon som svider och en trötthet utan dess like som sitter bakom ögonen. Men jag är på gång. Jag ska åka och jobba ett par timmar. Sen måste jag ta mig till gymmet. Jag måste börja. Måste sluta att skjuta på det. Men just nu är jag ganska långt ner och att hitta motivationen då är svårt! Men jag ska komma i gång igen!

I går åt jag precis som jag skulle. Eller att trycka i sig en korv med bröd på väg från grillen till vårdcentralen på ungefär 3 minuter. Sista tuggan tog jag inne hos kuratorn ;) Ibland blir det bara lite tokigt...

 

Men hur som helst så åt jag som jag skulle ändå. Åt en supergod fiskgratäng till middag. Åt ett bra kvällsmål osv. Jag känner skillnad i dag. Jag mår bättre. Jag känner mig inte låg. Jag är redo för en dag med lite jobb och sen ska jag till gymmet! Jag ska simma! SKA! Jag kan bara må bättre!

 

Det är jobbigt att leva i en känslomässig bergochdalbana. Att aldrig veta hur dagen ska bli. Att en dag må hur bra som helst för att nästa dag inte ens vilja kliva upp ur sängen. Att själv inte förstå vad som händer i skallen! Det är nästan jobbigast. Att inte förstå varför man mår som man mår. Kuratorn lyckas luska fram saker mest hela tiden. Jag fattar inte hur hon gör ;) Att vara utbränd är ingen höjdare men jag lever med förhoppningen att en dag mår jag bättre!

 

I dag startade jag dagen med naturell yoghurt med müsli och ett ägg med lite kaviar. Och kaffe såklart. Jag måste ju vakna ;) Nu är jag mätt och belåten! Jag ska ta med ett äpple till mellanmål och sen käkar jag lunch när jag kommer hem från att ha simmat! Nu är det planering som gäller, annars faller jag snabbt dit igen.

Vad glad jag blir av att komma hem och hitta kylskåpsdörren öppen. Hela helgen har den stått så så det var bara att börja med att kasta ut den sura mjölken, mögliga avokadon osv. Jag ska gå igenom allt sen och kolla vad mer som måste kastas. Så morgonen börjar intressant för mig och barnen. Knäckebröd med smör är det som serveras till frukost i det här hemmet. Ibland blir det lite tokigt ;)

 

Idag blir det en fullspäckad dag. Jag hade tänkt att gå och simma men jag har ett möte 11.30 och sen ett läkarbesök klockan 13. Men nu kommer jag sätta igång, jag måste. Det här funkar inte längre. Inga mer ursäkter! Förutom möten (som inte jag bokat in) och läkarbeök då ;)

Nu har det börjat om med förkylningen! Tjock i luftrören så jag har tagit medicin för det nu. Jag blir galen på riktigt! Jaja, det går väl över! I morgon ska jag gå på vattengympan igen. Inga mer ursäkter! Jag ska göra om mitt träningsmål. Lägga det också till den 21/12. Jag ska räkna lite på det. Sätta låga mål, jag får inte misslyckas. Men å andra sidan måste jag ha ordentliga mål, inga fjantmål! Det blir bra det här :)

Eftersom jag började redan i söndags med "mitt nya liv" så blir det 50 dagar. Jag hatar orden "mitt ny liv" jag har sagt orden så många ggr. Men jag måste göra något. Jag mår inte bra så här. Jag har fallit in i ett ekorrhjul som jag har väldigt svårt att ta mig ur. Men nu är det dags att ta tag i det!

 

I går var det inga problem. Inget godissug alls, inget sug efter något alls faktiskt. Skönt det! Dag 2/50 avklarad! Nu tar jag tag i en ny dag. Jag började dagen med en ordentlig frukost. En knäcke med ost och gurka och en knäcke med avokado, skinka och gurka. Och så en kopp kaffe till det. Nu håller jag mig mätt ett tag :)

 

I dag ska jag med Alicia till bvc och lägga om däcken på bilen. Hoppas jag iaf, det beror på om det är rätt fälgar jag fått tag i I kväll kommer förhoppningsvis min älskling hit! Längtar så galet mycket varje dag vi är ifrån varandra! Han köpte ny bil i söndags (det var så jag fick fälgarna, dom följde med hans köp) som han vill prova lite och visa upp för barnen! Det blev en Citroën C5 excklusive. Mycket lullull i den bilen. Kul som sjutton att köra var den :) Samma färg som min, nu är vi en riktig Citroënfamilj :) Hans är en ordentligt stor kombi så nu har vi plats att åka på familjesemester till sommaren och kunna packa massor med skräp ;) Han fick två uppsättningar däck men sen fick han ett par extra fälgar med också. Med friktionsdäck på, jag ska dock köpa dubb, jag vill inte ha friktion. Får se om dom har lust att ge mig några kronor för däcken för dom var riktigt schyssta :)

 

Nej, nu är det dags att göra oss redo för bvc. Det blir intressant det här, spruta ska tas och Alicia är INGET fan av sprutor.

Jag misslyckades med min utmaning. Eller nej, jag åkte över ett litet gupp kanske ;) Jag har ätit godis. Kanske var det bra, jag insåg verkligen att jag inte kan hantera godis. Så ndet var kanske bra att jag snavade lite. 21 december fyller mitt nya jag 3 år. Tills dess är det godisstopp! Jag hoppas att det i kombination med träning kan få min kropp att må lite bättre! Håll en tumme för nu går jag all in. Måste få ordning på både kropp och knopp!

 

From i dag är det 7 veckor eller 49 dagar kvar! Så följ min resa vettja, om du nu inte redan tröttnat för det är nästan så att jag har gjort det ;)

I dag var jag till farbror doktorn igen. Fortsatt sjukskriven på 50% tom 21 december. Han sa att det här kommer att ta tid, speciellt eftersom jag envisas med att jobba. I vanliga fall brukar man vara sjukskriven i minst 6 månader på 100% och sen trappa upp långsamt. Så han tror att jag kommer att vara sjuk länge. Han började prata rehab också. Det fanns någon stressbehandling på Danderyd men så skrattade han till och konstaterade att måla tavlor kanske inte var min grej? Nä, kanske inte. Sen var det någon fysisk grej i Vaxholm. Orka åka dit för att göra något jag kan göra på gymmet? Nä det tyckte han inte var någon bra idé heller. Vi får helt enkelt se vad vi kan hitta på.

 

Jag har enligt honom en medelsvår utmattning. Men frågade hur jag mådde. Hade medicinen hjälpt? Nje, tyckte jag. För jag tycker inte den gjort så mycket. Å andra sidan måste det få ta tid. Jag kan inte begöra att den ska göra underverk. Men jag har märkt att jag inte förlorar tålamodet lika mycket. Tålamodet är fortfarande inte i närheten av vad det en gång var men jag sitter å andra sidan inte och skakar om inte barnen klär på sig tillräcklilgt snabbt. Jag börjar heller inte bara att gråta mitt i allt utan går igenom hela dagarna utan såna dippar. Det är verkligen toppenskönt!

 

Jag försöker att kämpa på. Jag ska bli bättre. Jag måste bara ge det mer tid!

Då har jag kommit på en utmaning.

 

Den löper från i dag till årsskiftet. Så 28/10-31/12.

 

32 pass i gymmet ska jag klara av. I det ingår vad jag än gör där. Om det är ett gruppass, simma eller något i gymmet spelar ingen roll. Huvudsaken är att jag ska gå dit och göra något! Så i dag blir det pass 1/32.

 

Heja mig, det här ska nog bli bra :)

I dag anser jag mig tillräckligt frisk för att gå till gymmet! Inga undanflykter! Jag har bokat ett Smart Start pass så jag kommer i väg också! Väskan är packad och nu väntar jag bara in tiden. Jag ser fram emot att komma i gång igen. Jag har varit så trött sista tiden och jag har skyllt på tabletterna jag tar men jag tror snarasre att det beror på att jag inte tränat något. Och dessutom haft en förkylning i kroppen. Nu är det nya tider och det är dags att sluta larva och börja kämpa!

 

Dags att komma på mat för veckan också. Den här veckan blir allt lite tokigt eftersom jag först var hemma hos Matte tills i går med ungarna och sen på fredag fyller lillstrumpan år så då får vi se vad jag bjuder på.

 

Tis: Kassler och rislåda

Ons: Pastasås med oxfilé

Tor: Fläskkotlett, potatis och sås

 

Utmaningen går bättre än bra. Inte en endaste bit godis har jag tagit trots att jag haft massor med chanser ;) Jag hoppas att jag känner att jag vill fortsätta. Att ha ett totalt godisstopp vore det bästa. Jag kan inte hantera det och varför då envisas med att försöka? Jaja, vi får se hur det blir i framtiden! 1 vecka nu iaf. Bara 3 kvar av utmaningen :)

I går kom 4 av Alex kompisar hit för lite försenat kalas. Det hela slutade i kaos när grannen kom ner och ba om lite tystnad. Då lyssnae dom iaf, jag hade sagt till dom säkert trettio gånger innan. Jaja, tur som så var det en trevlig granne så det är ingen fara :)

 

Så hur går det med utmaningen att inte äta godis då? Jodå, konstigt nog går det väldigt bra! I går ställde jag fram 1½ kg godis till grabbarna. Jag har inte tagit en endaste bit. Jag gjorde i ordning godispåsarna till Alicias kompisar (hon har kalas i dag) och inte en endaste godisbit har passerat mina läppar, inte en endaste non stop ;) Haha, jag trodde faktiskt det skulle vara svårare än det var!

 

Jag åt en kaka och en bit tårta (ca 1 cm tjock) och lite fikabröd var ju okej på kalas. Så det här ska nog gå bra tror jag. Jag behöver en utmaning för att jag ska hålla mig borta. Ganska fjantigt men ja, sån e jag.