Lotta och familjen

Jag gillar inte att säga ord som hata, avsky osv. Jag anser att det är starka, hårda ord. Men jag HATAR min sjukdom! Jag hatar att må såhär! Att inte ha ork till någonting alls. Att inte kunna känna glädje, att inte ens orka ta sig till en affär och köpa en liter mjölk. Och uppepå detta, att inte ens kunna somna fast an så gärna vill.

 

Att gråta så man tror ögonen ska ramla ut för att man inte vet hur man ska kunna komma vidare, komma ur detta. Att känna att det inte finns något slut. Jag kommer alltid vara såhär trött, så här ledsen, att vara så oengagerad i allt, osv. Jag orkar inte mer. Rädda mig från denna skit, jag orkar inte mer. Jag vill inget annat än att må bra igen!

 

Det är inte lätt för min omgivning heller. Matte tycker såklart att det är jättejobbigt och vet inte hur han ska kunna hjälpa. Jag förklarade igår att han och barnen är min enda fasta punkt, min trygghet. Ingen annan kan göra jobbet. Jag måste göra det. Jag måste bara orka.

 

Jag håller på attt skriva upp saker jag måste tänka på. Saker som knappast får mig att må bättre.

 

- Jag måste sluta att ta hela världen på min axlar.

- Jag MÅSTE sluta ha dåligt samvete för ALLT och alla.

- Jag måste sluta försöka att kontrollera allt i min omgivnig.

- Jag måste lära mig att ta emot hjälp som erbjuds mig.

 

Det finns säkert mer grejer jag måste tänka på, det här är det jag kommit på hittils i samtal med Matte och mamma. Det här är viktigare än att sluta äta godis, träna och allt vad jag haft som mål. Jag har fortfarande inte ätit godis, det är 4 veckor nu. Men jag känner att nu har i stället just DET blivit en fix idé. Istället äter jag nötter. Till förbannelse. Är det nyttigare? Nej, inte mycket (inte när man äter upp emot ½ kg i veckan iaf). Jag måste sluta med kontrollbehovet. Det är bara det det handlar om. Jag vill visa att jag minsann klarar av att inte äta godis. Jag kan minsann sluta! Japp, nu har jag bevisat det. Nu då?