Lotta och familjen

Mitt gymkort har gått ut. Jag har fått ett nytt recept av min sjukgymnast och ska köpa nytt. Men den här gången blir det bara ett badkort, troligen bara ett klippkort faktiskt. Som ni som följde mig för ett år sen vet så spann jag lite ur kontroll sist. Jag vill inte hamna där igen. Jag måste sluta ha så stora krav på mig själv och börja göra något för MIN skull. För min framtida mentala och fysiska hälsa. En gång i veckan till att börja med.

 

Utöver detta så är det ju ett antal hundpromenader varje dag och dessutom en pw/vecka. Mer än så får det inte bli till en början! En sak i taget. Sakta men säkert. Små, stå bebissteg framåt. En dag ska jag bli frisk jag med :)

Frukost: 1 latte. ½ lingongrova med ost och skinka. 1 liten skål med yoghurt och müsli.

 

Mellanmål:

 

Lunch:

 

Mellanmål:

 

Middag:

 

Kvällsmål:

 

Övrigt: 1 latte (fm).

En vardagsmorgon hos oss brukade vara väldigt stressig men nu har det lugnat ner sig. Jag har infört rutiner för att underlätta allt. Alicia har också börjat i skolan vilket underlättar lite då det är närmare. Å andra sidan är varenda lämning en stress i sig då hon inte alls gillar att jag går ifrån henne. Hur som så plockar jag fram kläder kvällen innan.

 

Såfort jag vaknar går jag ut med Svea en sväng runt huset. Allt för att hon inte ska lätta på blåsan inne :)

 

Jag väcker barnen om dom inte redan är uppe. Vi dukar fram frukost och äter tillsammans. Ingen TV, ingen dator, inga telefoner. Inget. Jag har alltid inbillat mig att det är mindre stres om dom får pyssla med sitt. Men jag har lärt mig att så är inte fallet.

 

Efter frukoten klär barnen på oss. Jag borstar Alicias hår. Vi gör allt som behövs för att vara redo att gå. Alex går strax innan 8 och jag och Alicia går strax efter.

 

Jag går hem, tar mig en latte och sätter mig vid TVn en liten stund. Dagen för mig har börjat. Det är nu mina demoner kommer. Jag vill äta hela tiden för det första. Jag har inte bara en medicin som får mig att vilja äta utan nu har läkaren på stressrehab lagt till ännu en. Jag gick upp två kg första veckan med den. Jag försökper låta bli. Jag lycka ganska bra på förmiddagen. Det är egentligen på kvällarna somd et värsta suget sätter in.

 

Jag kommer att vara helt ärlig from nu. Det är ingen mening att skönmåla verkligheten! När jag började med KBT på stressrehaben så kom vi snabbt på att min största stress sitter i maten. Efter andra eller om det var tredje gången ville jag gråta. Nej, maten är ett symptom på mina egentliga problem. Om jag kan bearbeta dom kan jag sluta att tröstäta. Sen var jag på gruppterapi och fick lära mig vad som händer i kroppen när man är stressad. Delen i hjärnan som styr hungern blir hårt ansatt. Plötsligt föll allt på plats. Nu vet jag vad jag har att slåss mot och det känns som att det gör det lättare. Jag behöver inte bli arg om jag en dag misslyckas.

 

Jag kommer att försöka att skriva matdagbok här. Jag kommer inte skriva varje dag. Jag måste lära mig att inte tvinga mig till något. Det här ska vara en hjälp på vägen. Inte en belastning!

Jag vill börja om. Börja skriva om det som egentligen är viktigt. Min hälsa. Min väg tillbaka från avgrunden jag hamnat i. Att vara utmattad är SKIT! Att känna sig lat hela tiden för att man inte ens orkar att torka av matbordet (för att ta ett exempel). Att veta att andras krav på att jag ska ha ett rent och städat hem inte går att uppfylla fpör jag orkar inte. JAG ORKAR INTE! Jag är inte lat, jag orkar inte. Har jag en dålig dag kan det krävas timmar av laddning för att orka torka av bordet eller ta ut soporna. Det är inte bara... Det uttrycket hatar jag. Äh, det är bara... Undra hur många ggr jag har hört det. Nej, det är inte bara. När energin och orken är slut så är den. Jag kan inte trolla fram ny. Precis som inte du kan trolla ny bensin i tanken om du fått motorstopp på motorvägen.

 

Just nu går jag i stresshantering eftersom jag är hysteriskt stressad. Mina och andras krav har gjort att jag hamnat just här. Att alltid vara till lags har gjort att jag plötsligt klampat rätt in i väggen. Jag  jobbar med KBT, gruppterapi, sjukgymnastik och har några läkarbesök. Det brukar bli två besök/veckan.

 

Sen har vi en annan del av hälsan. För ett år sen börjat jag käka ett SRI-preparat. Vikten började sakta att krypa på mig igen. Det är lätt att säga att jag bara ska sluta äta men ja... Det är inte alltid så lätt. Nu har jag börjat med yttrligare en medicin och plötsligt blev det ännu lite jobbigare. Men jag försöker iaf.

 

Jag ska försöka att skriva om alla delar av mitt liv. Glädje, sorg, ilska osv. Hur mina dagar ser ut (promenader, mat, läkarbesök osv). Kan jag hjälpa en enda människa att förstå att han/hon inte är ensam är jag nöjd. Jag tror dessutom att det kan vara bra för mig att få skriva av mig.