Lotta och familjen

Hade någon frågat mig innan op om jag trodde att jag någonsin skulle vilja jogga hade jag skrikit nej och troligen sprungit därifrån ;) Idag drog jag på mig träningskläderna när jag gick för att lämna ungarna. Jag bestämde mig inte för hur jag skulle göra förrän jag lämnat av Alex. Jag provade lite lätt på skolgården och det kändes bra så när jag kommit ut på trottoaren ställde jag timern på telefonen på 1 minut och drog iväg. Alicia tjöt av skratt i vagnen dessutom ;) Sen gick jag i fyra minuter, joggade en osv osv. Jag joggade 4 ggr innan jag insåg att hur kul det än är ska jag inte överdriva som jag alltid brukar. Promenerade raskt på resten av vägen till dagis.

När jag lämnat Alicia gick jag hem i rask takt. Joggade sista biten uppför bombacken, varför? För att jag kan helt enkelt! Jag tog tid på vägen upp och det tog 1 min och 22 sekunder. Nu har jag något att slå till nästa gång ;)

Jag som aldrig trott att jag skulle tycka att det var kul att jogga älskade det faktiskt. Kan inte förklara varför. Troligen mest för att jag kunde, att jag och min kropp faktiskt orkade! Jag kände mig fri, normal eller jag vet inte. Jag kan faktiskt inte förklara. Kul var det iaf, tänk att JAG kan jogga! Det kan ju ha något att göra med att jag nästan tappat lika mycket som Alex och Alicia väger TILLSAMMANS! Hur har jag ens orkat resa på mig innan? Jag fattar det faktiskt inte! Hur har mina stackars knän klarat av att bära mig?

Jag känner att det är kul att tävla med mig själv. Pressa mig ett steg längre än jag klarat tidigare. Jag har funderat på vad för mål jag ska sätta upp med träningen. Både stora och små mål. Tex så vill jag kunna jogga 5 km, det är ett STORT mål och jag har inget datum när det målet ska vara klarat. Det får liksom ta den tid det tar. Små mål kan vara småsaker som att komma upp för bombacken på under en minut, det kommer jag nog snart klara :)

Jag är igång! Heja mig!