Lotta och familjen

Allt som kunde gå fel i förrgårr gick fel. Det utmynnar i att det inte blir något gruppass i dag och på fredag ska jag på en grej med Alex så jag missar vattengympan också. Skit. Jag har för mycket att göra helt enkelt. Jag hade kunnat löst det om jag inte behövt vara i simhallen för Alex skolsim i går klockan 9. Men han går före (SÅKLART!). Hans simlärare ville att jag skulle vara med så länge Alex ville så då är det klart att man stller upp!

 

Jag simmade iaf tio längder efter hans skolsim så jag fick lite motion. Jag älskar dom kvällarna då jag gjort någonting. Vilken energi jag har! Det är helt galet! I går städade jag ungarnas rum och i ett naffs även vardagsrummet och hallen. Det är en grej jag just nu annars har riktigt svårt för. Städning är liksom minst viktigt i min halvfunktionerande hjärna. Vissa kvällar orkar jag bara inte och så måste det få vara.

 

Så i dag blir det till att släpa med mig badkläderna igen och hoppa i plurret och simma lite. Inte mycket alls då jag dessutom har fått galet ont i höften. Men simning är ju perfekt och skonsam träning.

 

Kanske kan lite lugn simning få mig att lära mig att stressa ner. Jag säger alltid att allt löser sig men jag är konstant upp i varv och jämt så stressad. From nästa vecka ska mina föräldrar stanna i stan en dag till och hjälpa mig. För om inget förändras till det bättre så kommer jag snart hamna i väggen med buller och bång. Jag är nära. Sen jag var hos läkaren har ingenting blivit bättre, jag har bara fått ännu ett stressmoment upplagt uppepå allt. Det har fullkomligen fått mig att försämras något helt otroligt bara den senaste veckan. Det värsta är att det är något jag inte kan påverka för fem öre utan bara får vänta och se hur det slutar. Barnen kommer att må dåligt och i förlängningen även jag. Jag bara väntar på att snöbollen ska börja rulla och allt ska raseras framför mig!

 

Jag vill inte berätta vad det är ännu. Eftersom det inte är mig det gäller så vill jag inte outa någon här. Det kommer.