Lotta och familjen

Äntligen har jag förstått. Senaste tiden har jag haft så hemska magproblem. Helt plötsligt har magen rasat helt. Tidigare i kväll la jag mig i ett bad. Jag tände ljus, sa till barnen att hålla sig lugna och kröp ner i ett riktigt hett vatten. Jag började att fundera och tänka. Min kropp har börjat att säga ifrån ännu mer. Jag har inte förstått innan, jag har fortsatt att stressa, äta dåligt och dricka hinkvis med kaffe.

 

Det enda jag gjort är att hoppas att tabletterna skulle ta verkan och att terapin skulle hjälpa. Plötsligt förstod jag att jag måste göra jobbet helt själv. Jag är inte korkad, jag har vetat det hela tiden. Men när man mår som sämst är det lätt att bara låtsas om som att allt kommer att lösa sig mirakulöst.

 

Efter nyår börjar mitt godisfria år. Klarar jag det får jag pengar och kan köpa en Ankarsrum assistent av Matte. Inte hela summan men en bra bit på vägen :) Finaste älsklingen!

 

Kosten måste bli bättre!

 

Jag måste träna, för att jag tycker att det är kul och jag mår bättre!

 

Jag måste lära mig att sluta stressa. Det här det största och det viktigaste! Jag MÅSTE! Jag kommer att få magsår eller något ännu värre. Hur sjutton gör man? Jag tar små steg i taget.

 

I morse när jag lämnade Alicia på dagis så gick vi. Det tog oss LÅNG tid. Vi stannade och titta på fågelspår. HELA TIDEN! Jag höll på att smälla av och stressade upp mig. Men tillslut bara kände jag att nu räcker det! Världen går inte under om jag kommer 10 minuter senare! Efter det stannade vi vid varenda fågelspår och pratade om vilken sorts fågel det var och vi härmade hur fågeln hade gått. Och tänk. Världen snurrar fortfarande. Trots att vi vart sena. Jag försöker. Jag kämpar.