Lotta och familjen

Sitter och läser igenom allt jag skrev under seperationen och närmaste tiden efter det. Jag kan känna en stolthet av att jag har kommit så långt sen dess. Jag önskar att jag kunde säga att allt är bra nu men så är det inte. Jag har fortfarande sår som är öppna. Jag kan fortfarande känna sveket jag känner att jag vart utsatt för. Ändå är jag nöjd med det jag har och det jag har klarat av. Jag är starkare än jag någonsin kunde tro att jag var. Jag har det äntligen städat hemma, jag har ett riktigt hem. Ungarnas rum är ju så mycket mer städat dessutom, allt ligger på sin plats iom den nya förvaringen.

 

Det finns fortfarande mycket jag vill ta tag i men jag är på väg. Jag är ett steg närmare det perfekta livet, om det nu finns något sådant?