Fan vad svårt det är
Dags för ett enormt utlämnande inlägg...
Jag har genomgått en helt enorm förvandling sen 20 dec -10 då jag tog steget och opererade mig. Jag har gått ner 47 kg och fått en fysisk kropp jag bara kunde drömma om. Innuti är jag dock fortfarande samma gamla osäkra Lotta.
Jag tror att för många är jag framåt och tar för mig men det är inte så. I januari 2004 var jag på en fest hos syrran som då bodde en trappa ner här i huset. Vi hade lite spelkväll med ett par vänner till henne och vi spelade ett spel där man fick en fråga eller snarare ett påstående och man skulle säga en siffra som matchade. Vet inte hur jag ska förklara :) Men iaf så fick jag en fråga hur framåt jag var och hur lätt jag hade att ta kontakt med andra människor. Jag och Fredrik satte en etta. Alla andra i rummet satte det högsta betyget. Dom vart förvånade när både jag och F satte en etta för dom förstod inte alls, jag som aldrig hade problem att snacka med alla hennes vänner och alltid hittade min plats i gruppen (vi umgicks mycket på den tiden) och ingen kunde förstå hur jag kunde sätta en etta...
Jag kan idag säga att vikten skyddade mig. Det var min mur. Jag kunde gömma mig bakom den, låter ju helsjukt eftersom jag alltid syntes när jag var stor. Jag minns att jag vid ett tillfälle tänkte att jag alltid slutade med mina försök att gå ner i vikt för jag kände att hela min identitet låg i min vikt. Jag var stora Lotta liksom. Den muren finns inte längre, det gör mig sårbar. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till livet längre. Låter ännu sjukare... Att dessutom mitt i allt detta förlora Fredrik la bara extra på det hela. Jag var stora Lotta, med pojkvännen Fredrik och dom två söta barnen.
Idag är jag dock tacksam för att han tog steget att gå även om jag kan tycka att han kunde skött det hela lite snyggare men det är förbi nu. Vi har det båda bättre nu. Jag lär mig att inte vara bitter på att jag förlorade det jag faktiskt bara trodde att jag hade och det blir lättare för varje dag.
Kroppen jag alltid velat ha finns där nu (mer eller mindre) men den hjälper mig inte mycket när inte hjärnan hänger med. Jag är inte van vid mitt nuvarande liv. Jag får uppmärksamhet från killar jag tidigare bara kunde drömma om, jag är inte van att gå till bilmecken och han flirtar såpass att tom min mamma kommenterar det efteråt. Det är lätt att bara förlora sig själv i det, att bara flyta med. Jag vet inte ens vad jag ska säga eller göra när någon ger mig en komplimang eller flirtar för jag kan inte tro på att det dom säger är sant. I min hjärna är jag fortfarande den stora, den som inte förtjänade att få komplimanger (även fast jag vet att jag förtjänade det då med egentligen).
Just nu tjatar jag bara om att köpa nya tuttar men vad skulle det hjälpa? Skulle jag få bättre självkänsla då? Troligen inte va...! Jag måste hjälpa mig själv nu. Jag måste inse att jag också har ett värde och att det värdet inte ligger i att vara andra till lags! Jag måste göra saker för att JAG vill, inte för att jag vill att alla ska tycka om mig.
Jag duger som jag är!
Jag har genomgått en helt enorm förvandling sen 20 dec -10 då jag tog steget och opererade mig. Jag har gått ner 47 kg och fått en fysisk kropp jag bara kunde drömma om. Innuti är jag dock fortfarande samma gamla osäkra Lotta.
Jag tror att för många är jag framåt och tar för mig men det är inte så. I januari 2004 var jag på en fest hos syrran som då bodde en trappa ner här i huset. Vi hade lite spelkväll med ett par vänner till henne och vi spelade ett spel där man fick en fråga eller snarare ett påstående och man skulle säga en siffra som matchade. Vet inte hur jag ska förklara :) Men iaf så fick jag en fråga hur framåt jag var och hur lätt jag hade att ta kontakt med andra människor. Jag och Fredrik satte en etta. Alla andra i rummet satte det högsta betyget. Dom vart förvånade när både jag och F satte en etta för dom förstod inte alls, jag som aldrig hade problem att snacka med alla hennes vänner och alltid hittade min plats i gruppen (vi umgicks mycket på den tiden) och ingen kunde förstå hur jag kunde sätta en etta...
Jag kan idag säga att vikten skyddade mig. Det var min mur. Jag kunde gömma mig bakom den, låter ju helsjukt eftersom jag alltid syntes när jag var stor. Jag minns att jag vid ett tillfälle tänkte att jag alltid slutade med mina försök att gå ner i vikt för jag kände att hela min identitet låg i min vikt. Jag var stora Lotta liksom. Den muren finns inte längre, det gör mig sårbar. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till livet längre. Låter ännu sjukare... Att dessutom mitt i allt detta förlora Fredrik la bara extra på det hela. Jag var stora Lotta, med pojkvännen Fredrik och dom två söta barnen.
Idag är jag dock tacksam för att han tog steget att gå även om jag kan tycka att han kunde skött det hela lite snyggare men det är förbi nu. Vi har det båda bättre nu. Jag lär mig att inte vara bitter på att jag förlorade det jag faktiskt bara trodde att jag hade och det blir lättare för varje dag.
Kroppen jag alltid velat ha finns där nu (mer eller mindre) men den hjälper mig inte mycket när inte hjärnan hänger med. Jag är inte van vid mitt nuvarande liv. Jag får uppmärksamhet från killar jag tidigare bara kunde drömma om, jag är inte van att gå till bilmecken och han flirtar såpass att tom min mamma kommenterar det efteråt. Det är lätt att bara förlora sig själv i det, att bara flyta med. Jag vet inte ens vad jag ska säga eller göra när någon ger mig en komplimang eller flirtar för jag kan inte tro på att det dom säger är sant. I min hjärna är jag fortfarande den stora, den som inte förtjänade att få komplimanger (även fast jag vet att jag förtjänade det då med egentligen).
Just nu tjatar jag bara om att köpa nya tuttar men vad skulle det hjälpa? Skulle jag få bättre självkänsla då? Troligen inte va...! Jag måste hjälpa mig själv nu. Jag måste inse att jag också har ett värde och att det värdet inte ligger i att vara andra till lags! Jag måste göra saker för att JAG vill, inte för att jag vill att alla ska tycka om mig.
Jag duger som jag är!
Trackback
