Lotta och familjen

Just nu lever jag inte, jag överlever. Jag tar minut för minut och försöker klara av att se Fredrik packa sina saker utan att bryta ihop. Jag trodde inte det skulle vara fullt så svårt att se honom plocka ner sina saker men det är verkligen skit. Den man själv älskar tar alla sina saker och sticker. Overkligt...

Jag försöker att inte fundera på varför vi inte varvärda att kämpa på, svaren jag får är inte dom jag hoppats på. Finns det ens något bra svar? Troligen inte. Men att få höra att han slutat att älska mig rätt och slätt är inte lätt att höra. Att han två dagar tidigare sa att han älskade mig betydde ingenting, det var bara ord utan mening enligt honom. Känns kul.

Om några dagar börjar vardagen igen, vår nya vardag. Där jag står med hämtning, lämning och allt annat själv. Med två ledsna barn som saknar sin pappa, ett som förstår varför pappa är borta och ett annat som inte vet, inte förstår varför hennes pappa är borta. Hur ska man kunna förklara för en tvååring? Det går ju inte...

Jag märker på Alex att det är något som är fel. Han är inte sitt vanliga lugna, glada jag. Han skriker och gormar, sparkas och slåss. Han är bara lugn när Fredrik är här men även då ballar han ur ibland. Jag förstår honom, jag ballar också ur ibland... Det är okej att visa att man är ledsen, jag önskar bara att han kunde prata med mig, med oss. Inte bara sparkas och skrika...

Vad har gått fel? Är det pga open? Jag visste innan att det är en ganska stor risk att ens förhållande spricker, det är tämligen vanligt. Det skulle ju dock inte hända oss såklart, vi skulle klara det. Jag har ångrat open sen det här började, Fredrik säger att det var det bästa jag kunde ha gjort men jag vet inte. Är det värt att förlora den man älskar för att bli smal? Jag vet samtidigt att inget säger att vi skulle klarat av att hålla ihop om jag inte gjort open. Men tankarna finns där.

Jag blir så jävla arg när jag tänker på att nu när jag äntligen kan känna mig fin. För första gången i mitt liv egentligen så väljer den jag älskar att lämna mig. Jag som äntligen ville gå ut och göra saker, jag kändeäntligen att jag vågade gå med ut. Då lämnar han mig. Jag står återigen ensam när han har det kul. Kanske är det det som är problemet. Jag var kanske aldrig riktigt välkommen hos hans vänner, nu när jag börjat ställa krav att få följa med vart det jobbigt för honom. Han kanske tog den enkla vägen ut då? En sambo eller alla vänner? För honom som är så social kanske valet var enkelt? Det är enklare att mista en än alla? Jagvet inte, jag försöker hitta en orsak eftersom han inte säger något. Jag får gissa. Kanske mår jag inte bättre av att ha en orsak men det är jobbigt att bara höra att han slutade älska mig en dag, bara sådär...