Lotta och familjen

Idag är det ingen bra dag. Troligen för att jag vet vad som komma skall... Jag har nära till gråten, tårarna bränner bakom ögonlocken. Så mycket känslor och så många tankar. Jag känner mig så ensam, så fruktansvärt ensam. För några dagar sen hade jag en familj, någon att älska. Nu är allt borta. Utan ungarna vet jag inte vad jag hade gjort, dom håller mig uppe. Jag måste ju liksom ta mig ur det här på ett bra sätt för deras skull. Jag kan inte bara lägga mig i sängen och gråta hela dagen.

Fredrik kommer att ha fullt upp, han har massor med kompisar som mer än gärna umgås med honom varenda ledig sekund. Jag tror det är grejen, han vill just nu inte leva ett familjeliv, han vill vara ute med kompisar och ha det kul. Vardagslunken är inte så rolig alla gånger. Skillnaden är ju att jag har ingenstans att fly vardagslunket. Han har haft sin radio och alla sina kompisar, fått sina brejk. Sen Alicia föddes har jag nog varit ute med kompisar utan barn en gång och det var häromveckan. När han väl varit ledig och hemma har jag också varit hemma för att vi ska umgås. Jag har tagit hand om allt här hemma under tiden. Sen har han berättat att det finns dom som klagat och tyckt att jag sköter det dåligt, jag borde ha gjort mer och gjort det bättre (F säger inte så ska jag tillägga). Trevligt...

Jag har satsat 100% på familjelivet och nu får jag ta konsekvenserna av det. Känns så lagom roligt... Någonstans vill jag veta vad som faktiskt hänt, varför har han helt plötsligt bara bestämt sig för att ge upp? Men å andra sidan, vill jag verkligen veta? Kommer jag att må bättre av det svaret jag får? Jag misstänker att jag inte kommer att göra det, fast det är klart, jag har ju inte en aning om vad som hänt. Han säger bara att han funderat och kommit fram till att vi bara är kompisar.

Det känns skönt att skriva av sig men jag väger mina ord noga. Det finns så mycket jag vill skriva, saker som hänt senaste dagarna men å andra sidan vill jag inte att det ska låta som att jag snackar skit om F. Han är ändå mina barns pappa. Just nu samlar jag kraft att ändra förhållandestatus på FB. Det beslutet ligger på mig, jag gör det när jag orkar och jag hoppas att F väntar tills jag har gjort det, som han har lovat. Bara tanken på att alla får veta är jobbigt. Precis som förra gången så är det någon del inom mig som skäms. Jag har misslyckats, jag lyckades inte, trots alla mina försök att hålla ihop familjen...

Det är så svårt att inte ringa och kolla vad han gör hela tiden. Så höll jag på förra gången och jag ska inte göra det den här gången. Jag ska låta honom gå, låta honom få det liv han så gärna önskar. Ett liv utan mig och barnen...