Lotta och familjen

Jag har haft en kort bloggpaus. Det finns en anledning, I tidags kom Fredrik hem och konstaterade att nu är det slut och han ska flytta. Punkt slut. Det finns ingen anledning att kämpa och försöka utan det är bara att ge upp. Så i den här röran är jag nu. På samma ställe som jag var för snart 3 år sen.

Jag vet inte vad jag ska skriva. Ska jag skriva exakt hur det här har gått till eller ska jag bara skriva det jag skrivit. Jag vet inte. Fredrik kan ta illa upp om jag berättar exakt vad som faktiskt hänt senaste dagarna. Jag vill skriva av mig men vad är okej? JAG behöver få skriva. JAG har inte dragit igång den här skiten så varför ska jag egentligen hålla tillbaka?

Han kom hem i tisdags, släppte bomben (efter att ha sagt bara dagarna innan att han älskade mig). Jag vart såklart jätteledsen och då packade han ihop och drog, han klarade inte av att se mig så ledsen. Sen kom han inte hem förrän två dagar senare. Här stod jag, kunde inte åka till jobbet eller någonting för barnen kunde ju inte gärna klara sig själva. Jag har verkligen supersvårt för just det här. Varför släppa en sån bomb i mitt knä och sen bara åka och säga att HAN inte klarar av det? Jag har liksom inget val, jag måste klara av det. Jag kan inte fly.

Vi är iaf överrens om det mesta faktiskt. Jag är helt med på att nu finns inget mer att göra. I början ville jag bara få honom tillbaka, nu har jag insett att jag aldrig mer kommer att kunna lita på honom. Vem vet när han gör såhär nästa gång igen? När tröttnar han nästa gång? Han säger att vi bara är kompisar och ja, kanske det. Men hur lätt är det att ha ett normalt förhållande när han håller på med sin radio 3-7 kvällar/vecka? Jag får ta hand om allt under tiden?

Han flyttar redan på lördag så det går undan. Jag vet inte om jag ska tycka att det är bra eller dåligt. För min del är det skönt, då blir jag av med honom och kan börja gå vidare. Plocka upp spillrorna av mig och ungarna och försöka återgå till en normal vardag, en ny vardag. Å andra sidan kanske det hade varit lättare för ungarna om han hade stannat kvar ett tag till? Äh jag vet inte...

Det är aldrig ens fel att två träter och jag tänker inte lägga skulden helt på honom. Nu är det som det är. Imorgon ska vi berätta för Alex, något som jag fasar för. Han har redan fått gå igenom det här en gång och nu ska han få gå igenom det här en gång till. Jag fasar. Jag gråter inte för mig själv men jag gråter för barnen. Vad har dom gjort för att behöva gå igenom det här? Själv är jag faktiskt mest arg. Jag har bestämt mig, jag klarar mig utan honom. Jag och barnen ska klara det här. Vi kommer få en helvetes jobbig period men det ska gå.