Lotta och familjen

Jag trodde jag hade varit på botten och vänt men det är tydligt att så inte var fallet! För jag är förhoppningsvis på botten nu. För kan jag må sämre än såhär vill jag inte vara med längre! Det gör ont i hela kroppen, jag gråter mest hela tiden. Jag fattar inte, varför kan jag inte bara gå vidare och lägga allt det här bakom mig. Han har ju bevisligen gjort det, det måste vara så skönt att bara kunna glömma och strunta i det man engång hade. Men det är klart, har man inte barnen mer än varannan helg och således är fri att umgås med människor i parti och minut blir det annorlunda. Jag kan inte gärna sticka iväg när jag har ungarna för dom ska ha mat och gå och sova och allt sånt. Jag kan inte glömma...

Jag tror mycket har att göra med att hans föräldrar är här. Det var det som fick mig att bryta samman fullkomligt. Jag har inte ens kunnat träffa dom, jag börjar gråta bara jag tänker på dom. Jag tänker på allt det roliga vi haft på somrarna och att jag nästa sommar inte kommer att följa med och ha lugn och ro på landet. Jag vill men jag orkar inte träffa dom helt enkelt.